Då var det äntligen dags att påbörja årets resa på hojen.

Detta skulle ju bli en liten annorlunda resa, inga städer att vandra omkring i, inga sevärdheter att springa omkring och kolla på utan bara ut och åka med hojen och njuta. Stanna där man vill, åka dit man vill och övernatta där man kände för att stanna för natten.

Som krydda på moset skulle jag göra denna resan själv, inga kompisar eller följeslagare, bara jag själv och min motorcyckel.

Många i omgivningen tyckte att jag var tokig som skulle åka själv och vissa tyckte att det skulle bli farligt om det hände något på vägen.

Men detta var något jag verkligen ville göra och planerat för under en längre tid.

Nåväl, väskorna var packade, på hojen satt det tält och liggunderlag mm fastspänt och jag hade tom kopplat in en gpshållare till en gps som jag fick låna av en kompis, så nu kan jag inte åka vilse i alla fall.

Anledningen till att jag lånade den var att jag var för snål för att köpa kartor som jag kunde använda när jag åkte hem, alltså från Calais och hem. Då kan det ju vara skönt att ha en gps. För Wales och England hade jag fina kartor som jag skulle använda mig av.

Packad och klar vid färjan i Göteborg.

Klockan 05,00 var det uppstigning på söndagen och 06,00 var det dags att åka till färjan i Göteborg.

På vägen ner passade jag på att tanka upp hojen också så att jag startade med full tank i Danmark.

Färden över till Danmark klarades smärtfritt och även turen genom Danmark till Esbjerg klarades snabbt och lätt.

När jag stod och väntade på att få åka ombord på färjan till England kom det en gammal Harley tuffande med en äldre herre klädd i tweedbyxor och även jacka i samma material.

När han fick av sig hjälmen åkte även en keps av samma sort på. På ena packväskan hängde ett paraply.

Det visade sig att han rest från Finland och precis som mig skulle han till England och köra omkring utan att ha något egentligt mål.

Nästa som kom var en gentleman från England, på väg hem efter att ha hälsat på en kompis i Sverige.

Efter det kom det två hojar till, två par från England som också hade varit i Sverige. Dessa körde en gammal BMW och en gammal Triumph, ingen av dessa hojar hade jag tagit utanför 50-skyltarna hemma.

Planen på båten var att gå till taxfree och köpa ett sexpack och lägga mig i hytten och läsa en bok innan jag somnade in för att vakna upp och vara framme i England.

Jag var inte ensam om denna plan då jag mötte mina MC-polare i dörren till affären och vi alla gick in och gjorde samtidigt samma obehagliga upptäckt........Dom sålde ingen öl i taxfreen. Va faaaan, ingen öl!!

Vi slog våra kloka huvuden ihop och försökte komma på en ny plan.

Den bestod i att vi köpte ett antal flaskor med färdigblandad Mojito och gick tillsammans till en hytt och arbetade på att göra slut på dessa innan läggdags.

Under kvällen försökte vår finska vän att pumpa engelsmännen på intressanta ställen att besöka i närområdet, då  han tyckte att han var för gammal att åka längre sträckor numera.(Att åka från Finland till Esbjerg räknades tydligen inte.)

Den ena engelsmannen frågade om han kände till och var intresserad av Lawrence of Arabia som härjade runt under andra världkriget.

-Det är en av mina absoluta favoriter, svarade finnen. Jag har läst det mesta om honom.

-Då ska du prata med min fru, sa engelsmannen. hennes mormor var kompis med Lawrence, dom växte upp ihop och lekte med varandra och höll kontakten med varandra ända till Lawrence omkom.

Sen fick vi höra hela historien om Lawrence och hans liv. Det noterades på kartor, platser han föddes, växte upp, omkom i olyckan mm mm. Vår finska kamrat var överlycklig.

Det visade sig att dessa två par följt i Lawrences fotspår under kriget på bägge dessa hojar som stod nere i båten. Över hela Mellanöstern hade dom varit och följ honom med hojarna.

Mycket intressanta människor man kan träffa på när man är ute och reser.

Den ensamma engelsmannen var vädigt duktig på Tomtom navigatorn och han skulle hjälpa mig att lägga in en rutt så att jag slapp alla trafikfällor och vägarbeten på min väg till Wales om jag ville.

Ett sådant erbjudande är för bra för att tack nej till, så jag sprang till hytten och hämtade gps:en.

När vi skulle starta upp den så fick vi inte igång den, vad vi än gjorde och hittade på så gick den inte igång. Den startade upp och kom till första sidan, sedan låste den sig, Efter att hållt på en lång stund så gav vi upp. Där fick man för att man hade installerat hållare och laddare på hojen.

Natten tog slut och vid middagstid var det dags att gå ner och lossa på hojarna och åka iland.

När vi kom ner såg jag en stor oljepöl under Triumphen och påpekade detta för ägaren.

-Det var ju inte så farligt, den har ju stått här i 18 timmar så det hinner ju läcka ut lite svarade han och startade upp hojen.

Får be alla inblandade om ursäkt att jag inte kommer ihåg namnen, det var så många namn och så många Mojitos.

När vi sagt hej då till varandra åkte vi iväg åt varsitt håll, förutom den ensamma engelsmannen. Då han bodde i Colchester hade han lovat att lotsa mig igenom den första biten förbi flygplatser mm så att jag inte fastnade i trafiken det första jag gjorde.

Från Harwich tog jag vägen via Cambridge till Northamton och vidare genom Coventry för att köra förbi söder om Birmingham mot Wales.

När jag kört förbi Worcester kom jag på att jag var hungrig.

Hittade en liten gräsplätt där det stod några bänkar.

Här passade det fint att avnjuta den första egna tillagade maten på engelsk mark detta året.

När jag satt där och käkade slog det mig hur snabbt det gick att förvandla sporthojen till en laståsna.

Men den gick bra på vägen, stabilt och tryggt. Inga överaskningar.

Efter maten fortsatte jag mot den lilla staden Leominster för att ta mig över gränsen till Wales.

Det hade blilvit rätt sent på eftermiddagen så det var dags att leta efter ett ställe att slå upp tältet på.

Efter ett tag såg jag en liten tältskylt som pekade in på en liten väg.

-Hmm, tänkte jag. Det är nog en sån där camping på en bondgård som är så populära i Storbritanien.

Jag svängde in och följde en liten väg bort över kullarna.

Mycket riktigt var det en liten camping på baksidan av en bondgård.

Dom ville ha 7 pund/natt för att stanna där. Om man vill ligga på en riktig camping med riktiga markerade platser och små asfalterade gångar att åka och gå på samt en massa husvagnsfolk med träningoveraller på sig får man slänga upp mellan 15-20 pund för en natt, så det var ju bara att slå till.

Tältet slängdes snabbt upp med hjälp av gårdens Border Collie som nyfiket var med hela tiden och man kunde sätta sig ner och öppna en välförtjänt pilsner och njuta av kvällen.

Första campingen på årets semester och med det nya tältet.

Det gamla tältet som följt mig genom åren skulle få en välförtjänt impregnering innan årets resa.

Impregnering inköptes för dyra penga och tältet restes på tomten hemma.

När jag hade gjort slut på två dyra sprayburkar med impregnering så hörde jag ett litet "knäpp" och tältet rasade ihop.

Det visade sig att en av glasfiberpinnarna som håller uppe tältet hade gått av.

Och det kunde den inte göra innan jag hade gjort slut på impregneringen?

Akut fick jag åka och köpa ett nytt tält, denna gången blev det ett 4bikers tält.

När man bor på en bondgård så är det kanske inte riktigt som på en "riktig" camping.

Detta är toaletter/dusch och diskrummet på baksidan av ägarnas hus.

Det var gammalt och slitet, men rent och snyggt. Vad mer kan man begära?

Mina, vad jag trodde närmaste grannar.

Varje gång man tittade upp så tittade flera hundra får på en och efter några sekunder flydde dom för livet.

Efter ett tag var dom tillbaka och detta upprepades igen. Titta upp, titta tillbaka, fly för livet.

Vem behöver TV när man är på semester?

Under kvällen hörde jag ett skrapande ljud som jag tyckte kom från staketet.

Ju närmare ljudet kom ju längre bort gick fåren.

Efter ett tag kom denna gentlemannen fram och hälsade med ett ljudligt bröl.

Med sig hade han ett 50-tal kor och kvigor och han var väldigt tydlig med att tala om att det var hans och ingen annans.

Detta talade han om för mig och övriga på campingen under resten av natten.

När jag kom till gården på kvällen och betalade för natten så sa frun i huset att det fanns möjlighet att få english breakfast på morgonen för endast 3 pund. Allt var odlat eller uppfött på gården.

Tre pund? Varför inte?

På morgonen gick jag upp till huset och blev visad till köksbordet inne i huset och till frukostbuffen.

Allvarligt talat. Jag betalade 120 kr för frukost på englandsbåten och OK dom hade ett större utbud.

Men att äta en frukost besående av bröd, ägg, kött, mm odlat eller uppfött och slaktat på gården för 3 pund och jämföra det med det man åt på båten borde få DFDS att skämmas. Det var himmelskt gott och det fanns berg av allting. Till slut insåg man att man bara åt för att det var gott, mätt var man för länge sen.

Nåväl. Nu var det dags att åka in i Wales och åka till Snowdonia National Park.

Packa ner allting och på med MC-kläderna, hade dom krymt en aning under natten? Det kan väl inte vara möjligt?

Åkte in i byn Leominster och fortsatte vidare mot Ludlow.

När man passerar Bishops Castle är man inne i Wales och jag satte in siktet på Dolgellau, en liten stad mitt inne i Snowdonia.

Med tanke på att jag åkte på en av Wales riksvägar, tyckte jag att den var väldigt smal och kurvig samt att trafiktempot var väldigt högt.

Eftersom det antingen var murar eller häckar på bägge sidorna av vägen och inga rastplatser eller parkeringsmöjligheter som du kunde stanna vid så fanns det inte någon chans att ligga och finåka och titta på naturen. Gjorde du det och tittade i backspegeln så såg du att du hade en lång kö av bilar occh lastbilar som otåligt väntade på att du skulle gasa på lite.

Precis utanför Caersws (jo, det stavas så) låg det en nyare Mercedes flerahundra och tryckte bakom mig och tyckte att jag körde alldeles för långsamt. Eftersom det inte fanns en raksträcka som var längre än 50 meter så hade han svårt att köra om. Efter ett tag kom det en liten infartsväg till en åker som jag lyckades få stopp på hojen vid och han körde om med plattan i botten.

Fortsatte min färd och funderade på att på grund av dessa vägar och den hastigheten bilarna håller så är det konstigt att det inte händer fler olyckor än det gör.

Jag hann inte avsluta tanken innan bilarna jag möter blinkar med helljusen mot mig och jag kommer till ett ännu kurvigare parti av vägen och i en häck ser jag ett akterparti av en milionkronorsmercedes sticka ut.

När jag kommer ännu närmare ser jag att samma bil lyckats med forcera en stenmur och att placera sig mitt i en el/telestolpe som nu sitter mitt inne i huven som ser ut som ett v, föraren står jämte och kliar sig i huvudet och undrar vad som hänt med den än gång så snygga bilen.

Jag stannar och undrar om han behöver hjälp, men får till svar: -I´m alright, you go along.

En av de fåtaliga P-platserna längs vägen.

Det fanns så många vyer man skulle vilja ta kort på, men det fanns inte en chans att stanna utan att riskera livet.

Detta är alltså en 90-väg och det håller även långtradarna. Inte utan att man blir lite svettig ibland.

Innan man kommer till Dolgellau ska man passera detta passet.

När man byggde vägar i Wales var det ingen som talade om för vägbyggarna att man behöver inte alltid gå den kortase vägen, står det ett berg i vägen så gå runt det, bygg inte rakt över det.

Här står hojen och pustar efter ännu en klättring.

Efter att ha kommit upp hit fortsätter vägen uppåt på baksidan över bergen på höger sida för att därefter gå lika brant neråt.

Ju närmare jag kommer Dolgellau ju mer börjar det att regna.

Jag går in på turistbyrån och kollar läget.

Regnet kommer att öka under eftermiddagen och även övergå i storm i de högre delarna av området.

OK. Ett av målen är uppnådda, jag har kommit till Snowdonia och är mitt inne i området.

Men med tanke på hur det ser ut nu och hur det kommer att se ut om det kommer en storm också så gör jag helt om march och ställer kosan mot Brecon Beacons National Park istället.

Körde ner till Aberystwyh för att se hur dom har det i den stan. Jodå, dom har det bra.

Kollade med en av urinnevånarna hur man skulle köra för att få ut det mesta av körningen ner till Brecon.

Här kommer den, tio fingrar upp till gud, man kan inte ljuga om detta, tack och lov skrev han ner den på en lapp:

Kör vidare ut ur Aberystwyh och följ skylten mot Trefchan, när du kommer dit kör mot Rhydyfelin, där ser du en skylt mot Llanfarian, följ den till du kommer till Llaniar och ta av mot Llerod. Har du kommit så långt ser du en skylt mot Ffoshelyg, men sväng inte vid Tynreithyn utan fortsätt mot Pont Llano där ska det finnas en skylt som visar mot Lampeter och den följer du ända till du ser skylten till Llanwrda. Har du kommit så långt så finns det massor med skyltar som visar vägem till Brecon.

Jag lovar, jag har vägbeskrivningen på en lapp, den ser ut så.

Jag tänkte. Ja va fan, ska man köra vilse så ska man göra det med stil, så med ena ögat på vägbeskrivningen och det andra på vägen for jag iväg som en våryster kalv.

Det visade sig vara ett misstag att vara så yster när det inte är vår. På dessa vägar krävs det lugn och koncentration, inte en yster mc-förare.

Vägarna slingrar sig mellan kullarna och ofta över dom.

Det gäller att se upp. I vissa dolda kurvor får man köra på ettan för här kan du alltså möta en långtradare.

Uppe på kullarna med fantastisk utsikt.

Sen är det på väg neråt in i dalarna.

Ibland undrade man om man verkligen var rätt.

Såg han inte lite lurig ut, den där urinevånaren som visade vägen.

Har han lurat ut mig på villovägar och förföljer mig?

Kommer jag att få uppleva de magiska orden: Skrik som en gris, skrik som en gris!!!

Nåväl, efter många timmar på hojen kom jag äntligen fram till Brecon.

Hittade ännu en gång en liten tältskylt pekande mot en bondgård borta i fjärran.

Varför inte prova på detta igen? In mot gården och försökte hitta någon som tog emot gäster.

Frågade ett par som satt vid en husvagn om dom visste var ägaren var och det visade sig att det var han som satt på traktorn långt ute på fältet på andra sidan dalen.

-Sätt du upp tältet nere på fältet därborta, pekade husvagnsfolket. Där brukar det vara tält.

Sagt och gjort, jag satte upp tältet och fick allt iordning lagom till ägaren kom tillbaka med traktorn.

Han hälsade välkommen och tyckte att det var bra att jag redan satt upp tältet utan att vänta på honom och att jag satt upp det på tältavdelningen.

Denna gången kostade det 6 pund att tälta här.

Tältet på plats, kaffevatten är på kokning.

Här träffade jag ett trevligt engelskt par i husvagn som tyckte det var intressant, dels med MC-semester och dels att jag gjorde den själv. Det slutade med att jag blev inbjuden på middag på kvällen där vi grillade och drack öl natten igenom.

Han hade jobbat på Rolls Royce innan han gick i pension och hade mycket roligt och intressant att berätta om det.

En liten trevlig bro jag passerade på min väg mot gården jag bodde på.

I Brecon kunde man bla hyra kanalbåtar.

Det fanns även lite andra mindre båtar att hyra om man ville det.

Det var en trevlig sysselsättning att sitta på kajen vid en uteservering och dricka kaffe och kolla när dom försökte vingla iväg med dom långa kanalbåtarna.

Det såg faktiskt ganska trevligt ut att tuffa iväg med en sådan båt. Kanske ska prova det någon gång?

Nu är det dags att utforska Brecon Beacons National Park.

Idag tänkte jag att jag bara skulle åka iväg och köra utan karta, bara åka de vägarna som ser intressanta ut.

Parken genomkorsas av flera vägar så jag tänkte att det inte är så stor risk att komma vilse.

Man kanske inte vet var man är hela tiden, men man är inte vilse, om man kan säga så.

Började på hög höjd för att se var jag var någonstans.

Om man tittar noga i mitten till vänster på bilden, så ser man den enda människan jag såg på hela tiden uppe i Becon Breacon.

Det var en skogsvaktare och han försvann snart nedanför mig.

Denna vägen såg ganska tydlig ut i sträckningen.

Nerför backen och sedan uppför på andra sidan dalen.

Men när man kom bakom kurvan visade det sig att den gick ner åt vänster i någon kilometer för att vinkla tillbaka till höger någon kilometer för att sedan göra likadant på andra sidan dalen.

Så det som jag trodde var en sträcka på en kilometer visade sig vara över en halvmil.

Längst upp ser man en liten vit prick, det är skogsvaktaren som försvinner i fjärran.

Denna vägen kom jag.

Kom från höger sida på bilden mot punkten där jag står, för att ta en sväng på denna höjden, sedan från mig i mitten av bilden upp mot vänster för att komma i sluttningen under mig och sedan runt kullen fram till där jag står.

Och så vänder jag mig om för att se vart jag ska.

Jaha, jag ska åka uppåt, det var ju en trevlig omväxling.

När man väl är uppe bjuds man på en magnifik utsikt.

Tyvärr syns i bergen i bakgrunden pga molnen.

Här såg man lätt flera mil över landskapet.

När jag åkte sista biten upp hit så dundrade det rejält flera gånger.

Jag tyckte inte det såg ut som att det var åskmoln på himlen, men det kunde kanske komma från en annan dal.

När jag kom upp hit, fick jag reda på orsaken till åsksmällarna.

Vänstersidan på vägen är gränsen till Brittiska armens skjutfält för artilleriet.

På täta avstånd satt det skyltar som förklarade allt hemskt som kunde hända med mig om jag beträdde området.

Flerårigt fängelsestraff var väl det lindigaste man kunde komma undan med.

När jag stod där sköt dom av några salvor till långt borta occh efter en stund hörde man dom landa.

Det var ingen övningsamminution dom sköt med där.

På väg nerför kullen där turistbyrån för området ligger.

Molnen hängde lågt hela tiden, men något regn fick jag inte på mig.

En av alla reservoarer som finns längs hela Wales.

Trodde först på avstånd att det var en laxtrappa, men det är nog bara en vanlig avrinningsränna från reservoaren.

Nu fortsatte vägen via Bristol ner mot södra England.

Tanken var ju att komma ner till Port Isaac och sedan jobba mig uppåt.

När jag satt på en rastplats och åt kom det ett par engelska bikers och hälsade och undrade vart jag var på väg. När jag berättat mina planer konstaterade dom att det kommer jag inte att hinna på den tiden jag hade på mig.

Alternativet, tyckte dom var att köra stora M5:an ner så långt jag skulle och sedan arbeta mig uppåt via småvägarna.

Det lät ju som en bra plan så jag for upp på M5 och drog iväg.

Skillnaden mellan de vägarna jag kört på senaste dagarna och M5:ans fyrfiliga hårda trafiktempo var helt enorm, Snacka om kontraster.

När jag satt där och körde i ca: 130-140 km/h så funderade jag på vad jag håller på med. Ska jag verkligen sitta så här i 40-50 mil, när jag vet att jag har 160 mil motorväg att köra om två dagar.

Nä, dags för en omplanering, När jag kom till Bridgwater svängde jag av och fick syn på en skylt till Glastonbury. Det är ju fina historiska marker så dit åker jag. Fortsatte sedan via Bath där jag mötte regnet och vilket regn det var, skyarna öppnade sig helt och hållet.

I Bath regnade det så mycket att jag inte ens vågade ta fram kameran.

Åkte via Warminster och hamnade i Salisbury där jag tröttnade på regnet och letade efter en plats att bo.

Hamnade uppe på den berömda galoppbanan där dom hade en camping på baksidan av stallen.

Som tur var slutade det regna innan jag kom dit och det höll upp hela tiden jag satte upp tältet occh jag hann även ner till stan för att köpa ett gäng pilsner som skulle muntra upp mig i regnet.

När jag satt där i tältet och plirade ut i regnet med en pilsner i näven gick det förbi en kille som kollade in hojen noga och utbrast, nämen är du svensk?

Det kunde jag ju inte förneka, samtidigt som jag sa att det var trevligt att träffa ännu en svensk i regnet.

-Nä, jag är inte svensk, sa han. Jag är tysk, men jag har jobbat i Sverige i flera år för länge sedan.

-Men jag tycker det är trevligt att träffa svenskar så att jag inte glömmer språket.

-Jag har ett förslag, sa han. Om du kommer bort till vårt tält och pratar lite så att jag får träna på språket, så bjuder jag och frugan på mat och hur mycket öl du vill ha.

Ett sådant förslag kan ju inte förkastas, så jag tillbringade en trevlig, men blöt kväll i sällskap med en tysk familj. Den blev blöt både utvändigt och invändigt.

Det enda jag kunde göra på torsdagen var att titta ut och ta ett kort på regnet.

Köra motorcyckel vågade jag inte göra förrän senare på dagen. Det blev som sagt lite blött i går kväll.

Något måste jag ju göra. Man kan ju inte bara ligga inne i ett tält och glo när man har semester trots att det regnar.

Ska man titta på någon turistgrej under semestern så ligger ju Stonehenge i närheten.

Ihop med tältet och grejorna för att åka några mil till Stonehenge.

Som vanligt var det biljettautomat på detta ställe också, men jag såg några hojar stående vid sidan utan biljetter, så jag ställde mig där också och gick iväg för att kolla läget.

7½ pund skulle dom ha för att man fick komma innanför staketet, men så intresserad är jag inte att jag går omkring i MC-ställ med regnställ över för att titta på ett antal stenar som jag ser ändå.

Det är ändå många som är villiga att betala för att komma in.

Ändå har inte den stora morgonrusningen börjat ännu.

När jag kom upp på parkeringen igen ser jag att det står en vakt vid hojen och kollar in den.

Det är väl då jävligt typiskt att man ska få parkeringböter när man är här.

Tänkte att jag kör en rövare och säger att jag var nere vid informationen  och frågade hur jag skulle fästa P-biljetten. Det kan ju fungera.

När jag kom fram frågade vakten om det var min hoj. Det gick ju inte att förneka.

-Häftigt, tyckte han. Och så har du kört hela vägen från Sverige.

-Förresten, det är min Kawa z10 som står där borta, säger han.

Det visar sig att han inte allls skulle lappa min hoj, han bara stod och kollade på den och undrade vart den kom ifrån.

-Finns det ingen toalett här utanför grindarna? frågade jag. Jag har inte lust att betala inträde bara för att gå på toa.

-Jodå, svarade vakten. Det finns toaletter nere på parkeringen, men dom brukar vara fulla med folk vid denna tiden när alla bussar brukar komma. Det är bättre du lånar våran toalett i personalrummet, där kan du få en kopp kaffe eller thé också om du vill.

Iväg till personalrummet och gjorde det jag skulle och sedan satt vi och drack kaffe och snackade hojar en lång stund innan hans kompisar kom och sa till att han var tvungen och jobba lite också.

Det är härligt med den här MC-gemenskapen vart man än kommer i världen.

Stenarna är stora och man blir imponerad över hur dom har fått dit dom och hur dom lyft upp dom på varandra.

En stadig ström av blöta människor gick fram och tillbaka.

Från Stonehenge fortsatte jag vidare via Guildford ner till Brighton och längs kusten förbi Eastborne och Hastings.

Hastings var en väldigt vacker stad som jag gära återkommer till för att kolla in lite extra.

Fantastisk fin stranpromenad med otroligt vackra gamla hus längs hela kusten.

Men inte idag, när det blåste halv eller hel kuling. Men regnet hade upphört i alla fall.

Kom till en liten by som heter Lydd som ligger ute på en liten landtunga vid havet strax söder om Folkstone.

Även här hittade jag en liten camping på en gård, där jag satte upp tältet så att det fick torka lite innan det var dags att natta sig.

På dennna campingen kostade det 7 pund att bo occh det var värt varenda öre då alla lokaler var i stort sett nyrenoverad inne i de gamla redskapshusen eller vad det hade varit förut.

Sista natten i England på en blåsig udde vid havet.

Men det var varma vindar occh regnet hade upphört.

Dagen för hemresan tänkte jag att jag skulle åka ut till Dover innan tåget gick över till Frankrike.

På väg dit passerar man Folkestone och jag tänkte att jag kan ju åka in till tåget och kolla läget lite och kanske passa på och växla in lite pengar mm.

Körde motorvägen och fick syn på skyltarna till Eurotunnel.

Svängde av vägen och fortsatte på en ny motorväg där den helt plötsligt öppnade sig och blev väldigt många filer.

Va fan....Direkt från motorväg och rakt in i incheckningen. Ingenstans fanns det att vända, det var ju motorväg bakom mig.

Ja ja, det är ju bara att gilla läget och rulla in mot incheckningen och förklara läget att man körde fel och är sju timmar för tidig.

Framme vid luckan förklarade jag läget och killen där säger att han kan boka om mig till ett annat tåg om jag vill. Det fanns lediga platser på 10,05 tåget  om jag ville ha en plats där.

Snabbt beslut krävdes. Jag var ju iof redan på väg hem i tankarna, att åka till Dover var ju bara att få tiden att gå, så jag tackade ja till den platsen och körde in på området.

Nu hade jag bara en halvtimme på mig innan lastningen på tåget påbörjades.

Precis så man hann växla pengarna och gå på toa.

Direkt från motorvägen och rakt in i detta. Fan vad förvånad jag blev.

Nu lämnar vi England. Sista kortet taget ut från fönstret.

Och nu är vi i Frankrike. Det ser ju likadant ut??

Utlastningen från tåget gick förvånansvärt smidigt och snabbt.

Direkt från tåget och ut på motorvägen, inga tullar, inga passkontroller. Mycket smidigt.

När jag stod på tåget så slog det mig.

Jävlar, det var ju nu jag skulle ha gps:en, så att jag hittar hem.

Inte en aning om vart jag ska när jag åker av tåget.

Väl ute på motorvägen såg jag en skylt som visade Paris/Bruxelles. Det låter bekant. Det har jag en aning om att jag kollat på när jag kikat på kartor om hemresan.

Jag kör däråt, så får vi se vart vi hamnar.

Stannade på varenda bensinstation för att leta efter kartor, utan att hitta någon.

När jag närmade mig Gent hittade jag äntligen en karta, men bara över Belgien och Holland, men den får duga så länge.

När jag kom till Antwerpen insåg jag att kartan var klippt precis vid gränsen mot Tyskland, så jag såg inte vart i Tyskland jag hamnade beroende på vilken väg jag tog efter Antwerpen.

Stannade på en rastplats för att laga lite mat och studerade samtidigt kartan lite noggrannare. Då såg jag en liten liten text vid varje väg som försvann ut från kartbladet vart den ledde occh helt plötsligt kom jag ihåg att jag skulle köra via Duisburg i Tyskland.

Nöjd med mig själv och nöjd med den goda tillagade minestronesoppan fortsatte jag min färd mot Tyskland och Duisburg. När jag väl kom dit fick det ordna sig med kartor och vägval.

Väl framme i Duisburg kom nästa överaskning. Stort vägbygge runt hela ringleden kring staden, massiva trafikproppar överallt, stillastående trafik, tutande svärande människor och allmänt kaos och fientlighet.

Inte nog med det, termometern på hojen visade 27 grader och solen gassade från en klarblå himmel, bensinen började ta slut, tankmätaren var nere på sista stapeln och hade börjat blinka, jag hade inte en aning om vart jag var eller vart jag skulle.

Nu började det bli lite svettigt i hjälmen, inte bara för värmens skull.

Såg en skylt till slut som det stod Dortmund på. Det känner jag igen, men jag kom inte ihåg om det låg söder eller norrut om mig. Men jag visste att jag skulle hamna på E45:an om jag körde däråt.

Snabbt beslut igen, genade över ett antal filer till avfarten till serenaden av ett antal bilhorn, troligen gillade dom min manöver så mycket att dom ville visa sin uppskattning.

Efter en liten stund stötte jag på en välkommen syn, en bensinstation. Inte bara en bensinstation utan en stor servicestation med affär och resaurang mm.

Tog mig in där och tankade, det gick i 21,6 L Min tank rymmer 22 liter så det var lite väl nära gränsen för mig med tanke på de höga böterna det är att få bensinstopp på autobahn.

I affären hittade jag även en karta över Tyskland och det visade sig att jag var på precis rätt väg.

Tog en stor kaffe med bulle innan jag fortsatte norrut mot Hamburg.

Jag fick stanna ett par timmar innan Flensburg och slumra in lite på en bänk så att affärerna vid gränsen hade hunnit öppna.

Med tanke på det begränsade utrymmet på en hoj, så var det inte att tänka på öl utan ett antal flaskor Whiskey och Captain Morgan inhandlades och stuvades undan.

Snabbt iväg över broarna vid Stora och Lilla Belt samt Öresundsbron, sedan var man i Sverige igen.

När jag åkte nere i Skåne kom jag på att VFR-klubben hade träff här nere denna helgen. Undra om man skulle ta och hälsa på dom?

Nä, rumpan värkte, jag hade hemlängtan och jag hade fortfarande autobahntempo på hojen. Stannar jag nu så kommer jag inte iväg igen idag, så det blev att fortsätta hemåt med en tacksam tanke på att jag inte har sett några poliser ute på vägen.

Klockan 13.00 kom jag hem till Degebo utanför Alingsås. Då hade jag sträckkört 167 mil förutom de få slumrande timmarna söder om Flensburg. Det kändes i kroppen kan jag säga.

Var resan som jag hade tänkt mig då?

Wales & England:

Slår aldrig fel. Jag älskar att vara där och kommer tillbaka många gånger igen.

Många vägar i Wales är väl kanske lite för smala för en VFR. Man vill ju sträcka ut lite ibland. Kom faktiskt på mig ibland att jag satt och önskade att jag körde en GS1200 istället.

Trafiken i södra England är väldigt intensiv och otroligt många bilar är det även på de små vägarna.

Resa ensam på motorcyckel:

Faktiskt bättre än väntat.

Det var skönt att kunna ta snabba beslut om vägändringar på hojen utan att stanna och diskutera.

Många människor blev intresserade av att man åker själv på hoj och kommer fram och frågar och undrar hur det är. Av fyra nätter jag campade på blev jag bjuden på middag tre gånger, det hade man inte blivit om man varit flera stycken.

Det man saknade var när man var uppe i bergen i Snowdonia eller Brecon Beacon var någon man kunde dela skönheten i naturen med.

Det är inte sista gången jag kommer att göra detta.

Eurotunneln och resan hem:

Tunneln är ett bekvämt sätt att ta sig till/från England.

Resan dit eller därifrån ska jag nog dela upp på flera etapper.

Det var träligt att sitta och åka hela sträckan på en gång.

Jag ska nog försöka hitta en annan sträckning också så att man slipper alla tyska storstäder och all den trafikkaos som är kring dom.

Man kanske ska åka längre i Holland och åka in i Tyskland mer norrut. Det kanske blir lite längre men man sparar tid när man slipper alla köer. Kanske.

Så nu var årets långresa slut och det är nu dags att börja planera för nästa års resa.

Vi får se vart den leder oss.

Jag får återkomma när jag vet mer om detta.