Då var det dags för årets första resa.

Denna var ju tänkt att gå till Skottland och alla planer var gjorda för detta. Vägar och rutter var gjorda i datorn. Eventuella campingplatser inlagda som poi:er i gps:en ifall jag inte skulle hitta någon längs vägen medan jag körde.

En enda liten detalj gjorde att mina planer gick i stöpet. Färjebiljetten. Denna lilla ynka pappperslapp med magnetremsa hade jag alltså glömt att boka i tid och nu var biljetterna väldigt dyra. Men, tänkte jag. Jag avvaktar till närmare avfärd, så ska dom nog bli billigare när dom märker att färjan inte blir fylld med passagerare. Det var nog många fler än jag som tänkte detta för biljetterna blev bara dyrare och dyrare för att nå toppnoteringen 9600 kr för en person med hoj.

Nä, här krävs det lösning på problemet. Ny färja kollades in, men då hamnar man så långt från Skottland att transporten dit upp blir onödigt lång.

Transportsträckor i England har jag fått nog av så ett annat snabbt beslut gjorde att jag hamnade i Wales istället.

Nu gör inte detta något. Wales har jag varit i förut och är väldigt förtjust i den delen av Storbrittanien också. Förra gången jag var där så kom jag till gränstrakterna av Snowdonia när dom varnade för stora skyfall och stormbyar så jag fick vända utan att ha varit där. Så dit är vart jag siktar nu. 

Sagt och gjort. Biljetten bokades för en bråkdel av kostnaden mot båten till Newcastle och snart var jag på väg.

Lite tight schema för första dagen gjorde att jag fick packa hojen dagen innan avresa och ta med fullpackad hoj till jobbet. Där jag jobbar lämnar man inga saker på hojen därför fick jag packa av allt när jag kom dit på morgonen och slänga in i trappuppgången upp mot kontoret, att lägga grejerna på kontoret var inget alternativ med dessa trappor och ingen hiss.

Vad eventuella besökare tyckte om att mötas av diverse campingutrustning och andra saker i trapphuset kunde jag inte ta hänsyn till i detta läget. Det viktigaste var ju att dom låg säkert.

Dagen gick sin gilla gång och tidpunkten närmade sig sakta men säkert när jag upptäckte att jag var kallad på ett möte efter lunch. Vem fan lägger ett möte på en fredag efter lunch????

Mina arbetskamrater var mycket imponerade över hur jag tog mig an detta möte med iver och engagemang för att det skulle vara lite tempo på  grejerna. Diskussioner hölls korta och eventuella avvikande ämnen tystades på ett bestämt sätt ner. Inte ens mötesordföranden fick avvika från ämnet eller sitta och drälla för länge.

Mötet klarades av i tid och mc kläderna åkte på i en hast. Arbetskamrater engagerades för att bära ut utrustningen till hojen där jag spände fast den igen. Jag kunde ju inte bära för då riskerade jag att bli svettig i mc kläderna och det kunde vi ju inte tillåta.

Efter ett tårögt farväl från arbetskamraterna, det kan ha varit svett jag såg i ansiktet på dom, så var resans första steg påbörjad. Från Göteborg till Trelleborg och färjan till Rostock.

Inga konstigheter. Motorväg i stort sett hela tiden och en Crosstourer som bara ville sträcka ut lite gjorde att jag var nere och på plats i god tid innan avfärd. Hann till och med att stanna till vid ett känt hamburgerställe för att äta lite mat innan jag kom fram till Trelleborg och checkade in till färjan.

Färjekön i Trelleborg. Här kom första samtalet från jobbet.

Ångpannan har stannat. Tur att man kan lösa det på telefon. Hoppas att detta inte är något omen att det ska fortsätta på detta viset under resan

Resan ner till Rostock tillbringades på en soffa och jag sov väldigt skönt faktiskt. Vaknade av att dom sa i högtalarna att vi var framme och att det snart var dags att gå ner till bildäck.

Stannade efter 10-talet mil för att kolla Lightningsmaps för ovädersmolnen börjde torna upp sig söderut. Såg att det kom ett enormt åskväder emot mig, men om jag skyndade mig så kanske jag skulle kunna slinka förbi det. Efter några mil till såg det riktigt oroväckande ut och kollade ännu en gång på Lightningsmap och såg att jag kanske skulle klara mig om jag hade tur.

För första gången på alla mina resor så tog jag ett vettigt beslut när det gäller regnställ. Det regnar inte ännu, men det kanske kan börja om jag har otur, tänkte jag. Jag sätter på mig regnstället. Blir det inget kan man alltid ta av det igen.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt på autobahn och sett regnmoln framför mig och tyckt att jag kan vänta till nästa rastplats innan jag beslutar om eventuellt regnställ, för att i nästa ögonblick åka omkring i hällregn och förbanna mig för dumheten att inte ta på mig det i tid. Naturligtvis så är det långt till nästa rastplats och när jag väl kommer dit så är det redan för sent, kläderna är dyblöta och man har gått upp 20 kg i vikt på grund av allt vatten i kläderna.

Regnställ på och sedan vidare. Det kom ett par droppar uppifrån, men det såg faktiskt ut som att jag skulle klara mig. Bring it on, tänkt jag. Här är grabben som är förberedd på allt.

Himlen antog utmaningen och öppnade alla kranar som fanns tillgängliga, och det var många.

Det var första gången jag upplevt att trafiken på autobahn i stort sett stod still. Det var knappt gångfart i alla filer. Inte ens pinlocken i visiret klarade av att hålla bort imman, så jag fick åka med halvöppet visir och försöka hålla koll på framförvarande bils bakljus. Kom jag några meter för långt efter försvann ljuset för att sedan dyka upp igen hastigt om jag gasade på lite och fick släppa på gasen för att se ljusen försvinna igen. Så där höll jag på förbi Hamburg och ett antal mil därefter.

Någonsans mellan Hamburg och Bremen började jag se en ljusning i himlen och när jag närmade Bremen så hade jag blå himmel framför mig.

Det var ändå dags att tanka, så in på en bensinstation och fylla upp hojen och av med regnstället, för att fortsätta resan mot Rotterdam i uppehållsväder.

Trots regn och elände kom jag fram till Rotterdam i god tid så jag passade på att se mig omkring längs kusten i närheten och fick i mig en bit mat i en av restauranterna som finns där längs kusten.

En liten vilopaus efter maten och kolla in hamnen är inte så dumt

Från 1938 och fram till världskriget började så evakuerades över 10000 barn från Tyskland till England. De allra flesta barnen var judar. De åkte med båt från Hoek von Holland till Harwich.

Detta är ett minnesmärke över alla dessa barn.

Resan över till England var som vanligt. Inga nya spännande saker på båten och allt såg likadant ut.

En vända i baren för ett par öl och sedan hoppa till kojs var väl ungefär det jag gjorde. När jag vaknade upp igen var jag i England så det var bara att ta på sig grejerna och gå ner och surra loss hojen för att åka av båten till passkontrollen. En liten skärpning i kontrollen märkte jag. Nu frågar dom både vad man ska göra i England och hur länge man ska vara borta.

 Äntligen på väg. Klarblå himmel och lagom temperatur gör att man mår riktigt gott på hojen. Vänstertrafiken kommer jag snabbt in i, men man får tänkta till ibland innan man kommer till korsningar och rondeller.

Första målet på resan, ACE cafe i London. Världens mest berömda biker cafe. För alla som älskar motorcyklar, bilar och Rock n' roll som dom skriver på sin hemsida.

För att komma dit måste jag till andra sidan London och sedan innanför den inre ringvägen. Det var ingen trevlig upplevelse att hantera Londontrafiken så nära centrum det första man gjorde när man kom iland. Men efter ohyggligt många trafikljus, start och stopp så kom jag äntligen fram och kunde avnjuta en god frukost bland alla bikers som var där.

Det var många som kom fram och var förvånade att jag kom ända från Sverige och att jag hade kört så långt själv. Dom blev ännu mer förvånade att jag skulle fortsätta ännu längre efter frukosten. Troligtvis hade de flesta jag pratade med där inte varit utanför London med sina hojar.

Efter frukost och trevligt sällskap tog jag mig en vända inne i lokalerna för att sedan fortsätta min färd. Ännu ett resmål jag kunde stryka från önskelistan.

En liten paus i den härliga solen.

Någon typ av reunion höll på att göras ordning för. Massa stånd sattes upp, stunthojar varmkördes mm. 

 Nu är man på helig mark

En ACE cafe vespa skulle man kanske ha

Till och med Triumph har byggt en ACE cafe variant. Den vill jag definitivt ha.

Nåväl, ingen rast och ingen ro. Dags för nästa mål på resan. Dags att åka till Cheddar Gorge. Ett ställe jag sneglat på länge att åka till, men alltid har missat.

Det är egentligen bara ett litet berg som sticker upp över landsbygden och genom berget går det en djup ravin där vägen går. Ett stort turistställe som man naturligtvis inte kan missa nu när man är i närheten.

Siktet inställt mot Bristol och när jag börjar närma sig så svänger jag söderut och helt plötsligt är man framme.

Början av Cheddar Gorge

Man kan väl säga att alla parkerade bilar förstörde lite av första intrycket

Det var verkligen bilar precis överallt i början av ravinen och en lång bit in

Satt och muttrade i hjälmen att folk kunde väl för f..n gå in och titta i ravinen. Här är ju perfekt hojväg.

Efter ett tag så tunnade det ut i alla fall så att man kunde titta på naturen utan massa bilar överallt.

Det är verkligen en perfekt hojväg.

Kanske något skymda kurvor ibland :-) 

Ännu ett ställe att bocka av. Nu är det dags att styra mot Wales.

Körde via Bristol och över bron där och när jag var på andra sidan så var jag i Wales. Via Newport så kom jag in i Breacon Beacon och det var dags att leta upp en camping.

Fördelen med nationalparkerna i Storbritanien är att det finns väldigt många campingplatser, så att hitta någon var inte svårt. Men först var uppdraget att hitta en affär för lite proviant och lite öl. Det tog inte heller så lång tid att hitta en Lidl och där har dom allt en hojåkare kan behöva vid tältet.

Fortsatte vägen fram och det tog inte så lång stund att hitta en camping som jag tog in på och satte upp tältet medan jag avsmakade den lokala drycken. Den fick godkänt.

Äta lite mat, sitta och filura lite, läsa bok en stund samt dricka lite öl. Vad mer behöver man på en camping egentligen? Jag är nöjd med livet just nu.

Men hemma skriver dom ju att dom har Svenska varor.

Hur ska dom ha det??

Hojen parkerad, tältet uppsatt, maten uppäten, ölen nödtorftigt undangömd så att frugan inte ser att jag dricker öl.

Livet är gott just nu.

Får ju även se till att folk vet vart jag kommer ifrån

Natten var skön, sov som ett barn hela natten. Vet inte om det var avslappningen i att ligga i tältet igen eller ölen som gjorde det.

Dags att ge sig av mot nya mål. Dags att åka till Snowdonia. Men först snurrar jag omkring lite inne i Breacon Beacon och bara njuter. Det är inte konstigt att man hela tiden längtar tillbaka till det här landskapen, det är fantastiskt vackert hela tiden och stoppen blir många för att ta fram kameran och ta massa kort.

Drar mig hela tiden sakta upp mot Snowdonia och rätt som det är så är jag framme.

Åker mot den lilla staden Dolgellau, där jag var tvungen att vända förra gången jag var här. Jag hade för mig att jag hade sett en liten mysig camping i utkanten av stan och efter lite letande så hittade jag den. Kunde ju ha knappat in den i gps:en för att hitta den snabbare, men jag hade inte bråttom och naturen var fantastisk att köra genom.

Campingen var så mysig som jag hade för mig och allt på hela campingen var otroligt välskött. När det visade sig att campingpersonalen var lika trevliga som campingen var välskött bestämde jag mig för att stanna här några dagar och ha campingen som bas.

När tältet var uppsatt och allt var klart tog jag mig en promenad in till stan där jag hittade en lite restaurang där jag intog min middag ihop med en Walesisk öl som faktiskr blev tre till slut.

Älskar att stanna till i de små byarna eller städerna och bara hitta ett ställe att sätta mig ner och kolla in de gamla byggnaderna eller broar mm

Egentligen ett ganska skönt mc väder.

20 grader i luften, inget regn, men väldigt låga moln och dimma emellanåt.

Men det regnar inte i alla fall.

Det är precis att man kan skönja bergen i bakgrunden när man kommer upp på lite höjd.

Men nere i dalarna är det ganska hygglig sikt

Älskar att åka såna här vägar.

Smala vägar med många kurvor och perfekt asfalt

Får finns det en hel del av också.

Man får vara försiktig ibland när man ser massa lamm skutta omkring.

Det är ju synd att säga att dom har något trafikvett

Vägen slingrar sig mellan kullarna hela tiden samtidigt som den går upp och ner. Vilken lycka att köra här

Blinda backkrön finns det gott om, samtidigt kan dom bjuda på en härlig utsikt

Det är ju synd att bygga raka vägar när man kan lägga in lite små krökar här och var

Campingen i Dolgellau.

Här har jag det bra, här stannar jag några dagar.

Fantastiskt trevliga människor som drev campingen.

Frågade värden om han visste vad det skulle bli för väder dagen efter.

Ja, sa han. Jag brukar gå upp på morgonen och ställa mig på trappen och titta ut.

Ser jag bergen på andra sidan dalen, då blir det en härlig dag.

Har molnen kommit in från havet och döljer topparna på bergen kan det finnas risk för regn.

Ser jag inte bergen alls för molnen, då går jag in och lägger mig igen.

Det är Walesisk metrologi det.

Måste bara få berätta om ett av mina många fantastiska möten med människor jag har haft genom åren.

Jag var ute och snurrade i Snowdonia hela dagen. Gps:en hade jag stängt av, jag körde bara dit näsan pekade och där vägarna såg intressanta ut.

På eftermiddagen kändes det som att det var dags att börja dra sig mot campingen igen, jag hade ingen aning om var jag var någonstans eller hur långt bort från campingen jag var.

Stannade till vid ett staket utanför ett jättegammalt hus och skulle starta upp gps:en och ta ut riktningen mot campingen när jag hör en gammal röst säga något. Jag hörde inte riktigt vad rösten sa, men jag kunde uttyda bike i alla fall.

Toppen, tänkte jag. Av alla hus så stannade jag vid ett som innehåller ett stycket gammal grinig gubbe.

Han fortsatte säga något, men jag kunde bara tyda bike hela tiden. Jag ursäktade mig med att jag var från Sverige och tyvärr inte förtod vad han sa. Det visade sig att han hade pratat Walesiska med mig. Han gick fram till sitt garage och öppnade porten och frågade på engelska, do you want to see my bike?

Eftermiddagen var sen, jag hade ingen större lust, men för att vara trevlig så hoppade jag av hojen och gick in i garaget. Där inne stod en gammal BSA av äldre modell.

Den har jag haft sedan den var ny, sa farbrorn

Den har jag och min fru åkt mycket på, sa han. Och vi har varit iväg långt på den också.

Min fru gick bort för två år sedan och nu är jag ensam kvar här på gården, fortsatte han.

Det enda jag har kvar att göra innan jag ska träffa min fru igen är att få den i körbart skick igen.

Titta, sa han och pekade på väggen. Jag har ritat upp hela elschemat så att jag ska komma ihåg hur man kopplar alla el när jag ska sätta ihop den.

Han hade ritat hela elschemat med blyertspenna direkt på väggen.

Vill du komma med in i huset och se på verkstadsböckerna och kartorna från våra resor, frågade han.

Jag som hade bråttom insåg i detta nu att han var en ensam gammal änkeman som bara längtade efter sällskap och att ha någon att prata med en stund. Så bråttom hade jag ju inte, utan jag tackade ja till inbjudan och vi gick in i huset där jag fick en guidad tur och sedan en visning av verkstadshandböcker, fotoalbum och alla  inramade bilder på hans fru som fanns i huset.

Sedan tog han fram en gammal kartatlas som man hade i skolan och visade mig var dom hade varit. Dom hade alltså varit i stort sett i hela världen och kört omkring med denna hojen.

Han visade att dom hade varit i Finland och sedan åkt färja över till Stockholm, sedan var det ritat ett rakt streck från Stockholm till Göteborg. Jag pekade lite norr om strecket vid Göteborg och sa att det är där jag bor.

Men då har jag ju nästan varit hemma hos dig, svarade han helt allvarligt.

Jag hade gärna bjudit på en kopp kaffe, sa han men jag har inget hemma. Hemtjänsten kommer inte förrän om några dagar och då har jag kaffe igen.

Det gör inget, svarade jag.. Jag har kaffe ute i packväskan så jag kan bjuda dig på en kopp istället.

Sagt och gjort. Jag hämtade kaffet och satte på stormköket i trädgården och där satt vi och drack kaffe och han berättade om sina resor med sin fru.

Varje gång det kom en eller flera hojar på vägen så frågande han, känner du dom?

Nä, tyvärr inte svarade jag varje gång.

När vi hade fikat klart så tackade han mig för sällskapet och önskade mig en trevlig resa samtidigt tackade jag för gästfriheten och visningen av hojen samt alla berättelser han  berättade.

Innan vi sa hej då till varandra så lyckades jag smyga in med min kaffeburk i köket och lämna kvar den där på köksbänken. Hoppas att han hittade den.

Han stog länge vid vägkanten och vinkade efter mig när jag körde därifrån.

Fantastiskt vilka möten man kan råka på när man är ute och åker ensam. Man kan undra om han hade varit lika benägen att ropa in mig om jag hade haft sällskap av flera stycken till.

Jag hoppas att han gör det. Den gamla mannen förtjänar lite sällskap då och då  

Älskar att promenera omkring i gamla Engelska byar. Gillar alla dessa gamla stenhusen.

Och alla dessa små gator och gränder

Man kan undra vad som utspelade sig här inne på 1800-talet

En sak som jag gillar att göra i gamla brittiska byar är att gå in och titta på en gammal kyrkogård om det finns någon.

Dom har varit med om så mycket och upplevt krig lite här och var så det är spännande att gå runt och läsa på gravstenarna och fundera på vad folk har upplevt.

I denna byn jag bodde i hade dom en sån kyrkogård och naturligtvis var jag där och tittade. Tyvärr var stora delar av den vanskött och många stenar gick inte att läsa på, men dom var fina ändå. Väldigt många stenar hade också ramlat omkull och det är faktiskt lite ovanligt.

Tillbaka på campingen igen efter en lång dag på hojen

Flaggan på topp, ölen är kall och en makalös solnedgång att sitta och titta på under tiden ölen slinker ner.

Försökte ringa frugan, men det funkade inte.

Denna dagen är tänkt att åka ut till Anglesey och kolla runt på ön lite och naturligtvis hitta staden med världens längsta namn. 

Frågan är bara hur man skriver in namnet i gps:en och om den har det inlagt i minnet. Nåväl, det löser sig när jag kommer ditåt. Först ska jag ta mig igenom Snowdonia och sedan ut på ön för att sen försöka hitta stan.

Kom på ett bättre sätt när jag var framme. Google är din vän.

Jättelika skifferbrott syntes lite här och var.

Herre götapetter vad dom har byggt många stenmurar

Man håller ett öga på molnen hela tiden, men jag behövde inte oroa mig. Inget mer regn på denna resan

När det börjar se ut så här blir man lite orolig, men det är bara på topparna som molnen samlar upp sig.

Facinerande hur molnen kan samlas runt bergstopparna och sedan vara nästan klarblå himmel mellan dom.

Som sagt. Många kort blir det.

Fantastiskt att åka nere i dalarna omgiven av berg på bägge sidor.

Stora skifferstenar med märken på så att det inte är någon osäkerhet var man befinner sig finns lite överallt.

Och ibland får man köra upp i bergen också  och in i molnen

Rast och vila.

Ibland är det skönt att bara stanna och sätta sig och beundra landkapet

Hittade den!!! Staden med det längsta namnet. Ännu en plats att stryka från the bucket list

Nu var det dags att lämna Snowdonia och Wales för att dra sig lite närmare Harwich. Jag har ju en natt kvar här innan färjan går och den går sent på kvällen, så jag har ingen brådska.

Satt och funderade en stund för att sedan bestämma mig för att ta vägen över Peak District och köra Snake Pass en gång till.

Sagt och gjort. Jag tänkte friköra en stund till i Snowdonia för att sedan knappa in Glossop i gps:en som är starten på Snake Pass när man kommer från detta hållet.

För er som inte känner till Snake Pass och Snake road så samlas massor av hojåkare på ett cafe i Glossop för att köra Snake road till Sheffield och sedan tillbaka igen. Det är en regelrätt racingbana på vissa tider och poliserna är otroligt många längs denna sträckan när det är som värst. 

Det är även, sorgligt nog, en av de vägsträckor i England som skördar mest dödliga mc-olyckor.

Så lite lugnt får jag nog ta det. Men först ska jag leta mig ut ur Snowdonia

Letar mig sakta men säkert ut ur Snowdonia.

Det kommer att bli svårt att lämna det här landskapet.

Det är så fina vägar så man har svårt att sluta köra. Man vill bara fortsätta mata på hela tiden.

Det är svårt att hålla ögonen på vägen hela tiden.

Det finns alltid något spännande vid sidan av som man måste titta på också

Det är ju svårt att ignorera sådan här utsikt.

Därnere vill jag bo.

Undrar vad dom ska ha för kåken?

Undrar om dom vill sälja?

Undrar om jag ska åka ner och fråga?

Vägen går runt uppe på  toppen av berget, så har man denna utsikten också.

Det är inte lätt att vara hojåkare i Wales

Små byar och hus ligger utspridda lite här och var. Alla lika vackra.

Och när man letar efter något ställe att stanna och fika på så hittar man sådana här ställen.

Ofta markerade med sådana här skifferstenar

På såna här ställen kan jag bli sittande länge och bara längta efter mitt flugfiskespö

Till och med där dom lägger i båtarna markeras med skulpturer

Anledningen till att jag tog denna bilden är att jag undrar vad det är för konstruktion upp i bergen precis över dynan.

Det är ingen bro, för det finns inga vägar eller järnvägar på sidorna.

Vad är det tro?

Såna här infarter till städerna gillar jag

Det har gåt åt en och annan sten till det här bygget

Känns som att dom satsar på vindkraft i den här regionen

I början av Snake Road.

Man kan säga att denna vägen inbjuder till lite mer inspirerad körning

Härligt svepande kurvor, perfekt asfalt, otroliga vyer.

Man är i biker nirvana

Jag får stanna och andas lite. Här är det lätt att farten skruvas upp, men alla mc-poliser gör att man håller sig på mattan

En hel del får gör ju saken extra spännande

Upp i bergen och sedan neråt igen. Det är som att åka på tivoli

Ner i ravinen försvinner vägen och dyker upp på något annat håll.

Lite varningsskyltar finns det, men dom är inte många, för det är ju kurvigt hela tiden

Hittade en liten camping i den lilla staden Bamford mitt inne i Peak District.

Här kan jag sitta och planera för sista dagen i England

Man märker att  bergen börjar bli lägre och lägre. Nu är jag snart ute ur Peak District och nere på slättlandet

Men inte ännu. Några berg till har jag att köra upp för

Och några kurvor till att köra

Och en paus till att ta

Några kort till finns alltid plats för i kameran  när man hittar lite häftiga bergsformationer

Hittade till och med lite grusväg att köra. Häftigt.

ABS och antispinn OFF

Check

Skegness var en typisk Engelsk semesterstad som det finns många av längs kusten.

Strand, tivoli, försäljningsstånd och en otroligt massa spelarkader.

Detta är definitivt inget för mig så efter lite mat skyndade jag mig ut ur staden igen

Inte riktigt min typ av ställe, så jag drar härifrån

Kan ju inte påstå att utsikten från stranden var så där fantastisk heller

Men parkeringplatsen gillar jag.

Varför har vi inte sån hemma?

Nu är jag nere i jordbruksmarkerna.

Helt annan typ av natur och helt andra typer av djur

Platt platt platt platt platt platt platt

Jag vill tilbaka till Wales

På båten tillbaka från England hade jag sällskap av lite hojbröder och systrar.

Blev lite tjat i baren innan läggdags.

Väl tillbaka i Rotterdam var det bara att ställa in sig på transport av hoj på autobahn.

När jag började köra tyckte jag att gps:en tog mig på vägar jag inte kände igen, jag har ju kört här ett antal gånger. Nåväl tänkte jag, gps:en är nyuppdaterad så den har väl hittat lite nya vägar att åka ut ur stan och vidare mot Tyskland. Men vi snurrade omkring mer och mer och detta kändes helmysko. Nu hade jag snart snurrat omkring i Rotterdam i 45 min och knappt kommit någonvart. Stannade till en stund och kollade gps:en då jag insåg att jag hade glömt ändra inställningarna på den. Den stog fortfarande på undvik motorvägar och undvik betalvägar.

Efter denna fadäsen så gick det bättre.

När jag kom till Bremen ungefär såg jag att jag hade gott om tid igen så nu slog jag om gps:en till undvik motorvägar och körde lite mindre vägar upp till Rostock.

Efter färjan från Rostock var det  bara ett litet skutt på 35 mil och sedan var jag hemma hos hustrun igen lagom för att äta en lite senare frukost.

Sverige i gryningen

Vackert