Södra England 2013

Så var det då dags för årets MC-semester.

Från början var det ju tänkt att jag skulle ner till Alperna och snurra runt lite i Italien och Frankrike, men så blev det alltså inte.

Efter att ha varit i England på försommaren med bil, fru och hund blev suget för stort att köra hoj i England igen.

Då jag fortfarande hade södra England kvar att utforska, så var det bara att boka färjebiljett från Hoek van Holland till England. Färja till Kiel var ju redan bokad sedan tidigare.

Så nu var allt klart för avfärd, ska bara vänta på att semestern ska börja.

Som vanligt har jag planerat att åka samma fredag kväll som jag slutar på jobbet innan semestern. Då kan man fira lite på Tysklandsbåten med ett par öl i baren, att semestern har börjat och man har fyra lediga veckor framför sig.

Väl framme i Kiel, är det bara att bita ihop och se fram emot de drygt 60 milen autobahn innan man är framme i Hoek van Holland.

Nu blev det varmare och varmare också, understället åkte av i Bremen, närmare bestämt utanför Louis butik där jag var och kollade runt lite. Tur att man åker hoj, så att man inte har så mycket lastutrymme till allt man vill ha i den butiken. Till min egen förvåning så köpte jag ingenting där, mer än en kopp kaffe.

En liten paus i värmen. Det hade blivit plus 30 grader nu och understället åkte av redan i Bremen

Äntligen framme vid färjan i Holland.

Som tur var så hade dom redan börjat släppa på folk på färjan, trots att det var flera timmar kvar innan den skulle gå.

Surrade fast hojen, upp till hytten och in i en välbehövlig dusch. Man luktar inte parfym efter en varm dag på hojen.

Efter duschen så var det dags att fira att första dagen på semestern hade avlöpt väl, med ett par pilsner i baren i trevligt sällskap med ett par Holländska och Engelska bikers.

Efter det så var det kudden som gällde. Man ska ju köra hoj dagen efter så man vill ju inte hälla i sig för många öl på kvällen.

Efter en god natts sömn var man alltså framme i England igen.

Strax efter sju på morgonen blev vi avsläppta från färjan och började köra vänstertrafik.

Planen var att snabbt ta mig förbi Colchester och via ringlinjen förbi London innan allt för mycket folk hade vaknat.

Det snurrade på i bra fart och Colchester passerades ganska snart. Efter ett tag kommer man fram till ringlinjen runt London. Här kan man välja den östra eller västra sidan om London och jag valde den västra. Varför jag gjorde det, vet jag inte. Det bara blev så.

Efter en 8-9 mil på den 6-8 filiga ringlinjen började jag bli fruktansvärt uttråkad, så här kan vi inte ha det någon längre stund, tänkte jag.

Alltså knappade jag lite på gps:en och valde kortaste väg till Guilford. Det kan bli ganska roligt när man väljer kotraste väg, på gps:en.

Men ringlinjen kom jag av och in på lite mindre och mycket roligare vägar.

Snart blev vägen ännu mindre och sedan blev den nästan en stig.

Hmm. ska detta vara en väg?

Nåja, gps:en säger att det är det, så det är väl bara att fortsätta.

Nåja. Den blir ju inte mindre i alla fall. Men den ser inte ut att bli större heller.

Hoppas att man inte får möte här.

Efter att ha passerat Guildford så satte jag kursen mot Winchester och sedan Southampton, för att efter det ligga längs kusten och kolla läget lite. Sedan kan det nog vara läge att börja leta efter en Camping när jag väl passerat Southamton.

Efter Southamton, så passerar man New Forrest National Park och då passade jag på att ta en något försenad lunch.

Lunch i New Forrest National Park.

Lunch smakar inte bättre än så här. Ute med hojen, lagad på Trangiaköket. Köttsoppa blev det.

Efter att ha passerat Southamton och New Forrest National Park fortsätter jag ut längs kusten via den lilla staden Lymnington.

Här växlar vägen mellan att gå nere vid havet mellan de små byarna och upp på kullarna med en fantastisk utsikt över havet och in mot land.

Uppe på kullarna efter Lymnington.

Här ser man långt ut till havs och långt in mellan kullarna in mot land.

Vädret klarnar upp mer och mer. Det blir även varmare ju längre dagen går.

Fantastiska vägar att åka på.

Upp och ner hela tiden och härliga kurvor om vartannat.

Färden forsatte förbi Bournemouth, Poole och Dorchester och fram på eftermiddagen började det att mulna på lite.

Till slut blev det väldigt mörkt på himlen framför mig, så jag bestämde mig för att ta in på första bästa camping som dyker upp.

När jag kom till den lilla byn Clyst St Marys så kom den första campingskylten.

Svängde in där och följde vägen en liten bit och såg att jag hade hamnat på en äventyrspark som även hade en camping.

Nåväl, detta duger väl lika bra som något annat, tänkte jag.

Hoppade in i receptionen och frågade om dom hade någon plats för ett litet tält med tillhörande mototcyckel och förare.

Jodå, det hade dom, så jag skrev in mig och när jag skulle betala så ville dom ha 22 pund för en natt.

Ja, men jag är ju bara ensam på en hoj och ett litet tält, försökte jag argumentera mot detta hutlösa pris.

Jo, men då ingår ju även inträde till äventyrslandet, menade tjejen i receptionen.

Men hoppa över äventyret då, sa jag. Jag vill bara sätta upp tältet och sova en natt. I morgon bitti är jag borta igen.

Tyvärr så säljer vi bara campingplatser med tillhörande äventyrland, säger tjejen.

Under tiden vi pratar med varandra så har himlen öppnat sig och regnet öser ner. Jag kände inte för att sätta mig på hojen och leta efter en annan camping, så jag betalade 22 pund. För det fick jag även en jättefin folder som jag kunde läsa på kvällen.

Min 22 pundsplats för kvällen. Bäst att njuta så mycket som möjligt av den

Bästa sättet att njuta på efter en dag på hojen.

En bok och ett par pilsner, så är  man nöjd.

Efter en god natts sömn är tanken att fortsätta längs kusten och passera de små städerna Torquay och Paignton.

Eventuellt göra ett litet stopp för att kolla läget, men snabbt passera området.

Innan jag kom till Torquay passerar man uppe på kullarna ett område som heter Labrador bay. Detta är ett eldorado för fågelskådare och det var ett stort antal där med kikare och kameror.

Såg att det skulle finnas någon slags delfin eller liknande ute i bukten, men efter att ha kikat en stund så insåg jag att jag troligvis inte kommer att få se någon delfin idag.

Ett eldorado för fågelskådare och vandrare.

När jag tog detta kortet på andra sidan vägen om parkeringen, så började fågelskådarna stoja och peka mot mig.

Undrade förvånat vad jag nu gjort för fel, när alla snabbt kom emot mig och såg upprörda ut.

Det visade sig att alla trodde att jag tog kort på en Sädesärla som satt en bit ifrån mig.

Varför i hela fridens namn skulle jag ta kort på en Sädesärla, undrade jag.

Jag fick reda på att dom är otroligt sällsynta i England och räknas som utrotningshotade i hela landet.

Det var som fan, sa jag. Hemma flyger dom i flock och retar hundarna hemma på tomten.

Det blev dom väldigt imponerade av att de var så vanliga i Sverige och jag blev inblandad i en diskussion om hur det kunde komma sig.

Kände att jag inte kunde tillföra debatten något så jag lämnade diskret sällskapet.

Jag älskar dessa Engelska fält som är inramade av häckar eller stenmurar.

Stod och kikade efter delfiner en stund, men tröttnade rätt snabbt och tog kort på något som var mycket snyggare.

Hittade en skön liten väg ner från kullarna och ner till havet.

Denna lilla väg följde jag ett par kilometer innan jag kom ner till havsnivån igen.

Tog det väldigt lugnt så att jag inte skulle överaskas av något möte på någon trång plats.

När jag väl kom fram till havet så insåg jag att vägen var enkelriktad. Som tur var så körde jag åt rätt håll.

Den lilla vägen kom ut vid den lika lilla byn Babbacomb.

Men vågorna var inte så små och det blåste rätt friskt här vid havet.

Torquay och Paignton passerades ganska snabbt då de var typiska turistbyar med massor av kafeér och souveniraffärer.

Men jag kunde inte låta bli att ta kort på de här fantastiska badhytterna som står överallt längs kusten.

Efter att ha passerat dessa städer forsatte färden i sakta mak fram mot första målet för denna resan.

Alltså så styrs kosan mot Englands sydligaste fastland, Lands End.

Hela tiden på små, krokiga, kuperade vägar som gör att man bara njuter av att åka hoj och solen skiner.

Ju närmare Lands End man kommer ju mer ökar trafiken, men den avtar mer och mer ju mer bilarna svängde av mot de olika semesterbyarna som ligger längs denna kuststräckan.

När jag väl kom fram till Lands End så stod det en skylt att det kostar fem pund att komma in på området och parkera.

Körde fram till biljettkillen och undrade om detta verkligen gällde hojar också, dom tar ju så liten plats.

Ge mig en pund då, och stick sedan, svarade han med ett leende.

Så ska det låta, tänkte jag och åkte in på området lika leende som biljettkillen.

Lands End är väl som allt annat längs kusten väldigt turistanpassat med massa souvenirbutiker och kaféer.

Men målet med resan var ju att besöka Englands södra  del och nu är jag här. Lika bra att passa på att kika runt lite.

Dom här killarna är ganska djärva.

Det är väldigt långt ner till vattnet där dom sitter och inget att hålla sig i.

Längre söderut än så här kommer du inte i England om du inte har båt.

Ja, ut till fyren kommer du naturligtvis inte,men hit där jag står och tar kort kommer du.

Hus med sjöutsikt kan man väl kalla detta?

Fantastiska klippor överallt som står emot havet.

Så nu har vi inget val. Det är bara att göra helt om och köra tillbaka åt samma håll jag kom ifrån.

Men denna gången tar jag den andra sidan av landet och även här kommer jag att köra alla små kustvägar jag eller närmare bestämt gps:en kan hitta.

Försöker sikta på att komma upp till området kring St Ives innan det är dags att leta efter en camping igen.

På denna sidan var vägarna ännu smalare, men samtidigt lika vackra som på andra sidan.

Det var lite mer dramatiskt här där huvuddelen av vägen gick uppe på kullarna och gjorde sedan en dykning ner till havet när det närmade sig en by.

Efter byn var det bara att ge sig av uppåt igen på kullarna för att göra samma sak igen vid nästa by.

Vissa sepentiner stod inte långt efter serpentinvägar i alperna när det gäller kurvor och lutningar. Vissa backar satt det varningsskyltar om att lutningen i backen var 30%. Hur många backar i alperna är detta?

När jag kom ner mot en by stod det folk i vägen och viftade. När jag stannade så berättade dom att det hade fastnat en turistbuss i en kurva. Det var så brant i kurvan så bussen hade fastnat på underredet och stod och vickade fram och tillbaka. Alla passagerare hade fått gå ut och fösöka väga över bussen så att drivhjulen fick fäste igen så han kunde backa tillbaka hela vägen igen. Tyvärr hann jag inte ner i backen för att ta kort på detta.

Tur var väl det kanske, när jag såg chaufförens plågade ansikte när han backade förbi mig. Han hade nog inte uppskattat en kamera just då.

Vägen gick uppe på kullarna med en fantastisk utsikt.

Sedan svängde den av mot havet när man närmade sig en by.

Var bara tvungen att stanna och ta en bild på denna skylten.

Här har man åkt hela dagen utan att hitta en raksträcka längre än 50 m och helt plötsligt dyker denna skylten upp.

Det var den enda skylten jag såg också, jag såg inte till någon mer på denna kuststräckan.

Man kan inte låta bli att undra, hur tänkte dom när dom bestämde sig för att sätta upp en enda skylt just där?

Camping hittad och tältet uppsatt. Dags för nästa tradition på mina resor

När huvudmålet är uppnått är det dags för Bullens Pilsnerkorv med tillbehör.

Detta har jag gjort i alla år jag rest.

När huvudmålet är nått ska man ha en burk Pilsnerkorv och ett par öl.

Varför denna tradition uppkommit, vet jag inte. Det bara är så.

Så där ja. Första målet uppfyllt. Nu är det dags för nästa.

Nu ska jag jobba mig upp mot kusten tills jag kommer till byn Port Isaac.

Är det någon som känner igen den? Inte det?

I den byn spelas den populära serien Doc Martin in. Det är en av frugans favoritserie på TV. Doc Martin spelas av Martin Clunes och han blev tydligen så förtjust i byn under inspelningen så han köpte ett hus där.

Så för att reta frugan lite så kan jag ta en tur dit och ta en massa kort och för lång tid tala om för henne att jag varit där.

Alla mål är bra på en resa, oavsett anledningen. Och denna gången är det för att reta frugan.

När jag varit i Port Isaac så har jag varit på alla inspelningsplatser av frugans favoritserier. Övriga finns under förra årets resa.

Jag vill även komma till Exmoor National Park och se om jag får syn på någon av de vilda Exmoorponnys som springer omkring där.

Så nu fortsätter jag resan.

En av många små Engelska byar man varit nere och vänt vid, för att åka upp för backen igen för att komma till nästa by.

Detta ska, enligt skylten vara Englands första tullhus.

Men jag kommer min själ inte ihåg var jag hittade detta.

Men tullarna hade i alla fall bra utsikt från huset.

Ganska go väg till och från stugan hade dom också.

Men jag tror inte att dom hade hojar på den tiden, så det var kanske lite jobbigt att ta sig dit.

Man kan ju förstå att det fanns surfingaffärer och surfingskolor längs hela kusten.

Det fanns många surfare längs hela denna sträckan.

Det kanske inte är så konstigt förresten när hela kustlinjen såg ut på detta viset.

Vågorna var höga, det kan jag lova.

Vägarna fortsätter att gå uppe på kullarna.

Längs nere vid havsnivå är det lövträd, på mellannivå ser det ut så här och kommer man högst upp så är det bara ljung och låga buskar som växer.

Och så är det ju dom här härliga fälten överallt som bryter av med sin färg.

Inramade av sina häckar så är det en fantastisk syn att stanna till och titta på.

Efter ett otal upp och nerfarter till ett otal byar så börjar jag närma mig Port Isaac.

Där är som vanligt att man ska parkera sina fordon på långt håll för att sedan ta en buss in till stan.

Jag såg dessa skyltar som rekommendationer och fortsatte alltså färden ner mot byn.

När jag kom till byn så fanns det skyltar som bestämt avrådde från att fortsätta köra in i byn, ner mot hamnen. Endast lokalbefolkningen var undantagen från denna regel.

Jag såg i och för sig inte att det var förbjudet, bara att dom avrådde från det. Alltså fortsatte jag min färd ner mot hamnen.

Jag var väl kanske inte riktigt lika glad när jag kom ner till hamnen, det var nog inte turisterna som var där heller.

Framförallt inte dom som satt nere vid hamnen på utesrveringen och försökte äta i lugn och ro när jag kom nerdundrande.

Nu förstår jag varför dom avrådde från att köra ner i byn.

Detta är vägen ner till byn som jag hittade.

Bara skojade. Detta är en gångväg jag hittade efter jag hade varit uppe och parkerat hojen.

Här bodde Doc Martin i TV-serien.

Var Martin Clunes köpt sitt hus, vet jag inte.

Här är början på gatan ner till hamnen.

Det verkar ju inte så farligt, det åker ju till och med bilar här. Vad jag inte visste var att dom vände ca 75m nedanför där bilen är nu.

Det gjorde inte jag.

Som vanligt i dessa små byar, så är hamnen hjärtat i byn.

Det är här allt händer.

När fiskebåtarna har lämnat byn, tar turisterna över tills båtarna kommer tillbaka.

När jag gick längs gatan, kände jag mig plötsligt iakttagen.

En meter från örat, uppe på en mur satt den här förtjusande damen och glodde på mig.

Undrar varför hon sitter här och glor, tänkte jag och tre meter senare såg jag orsaken.

På ett litet tak, alldeles jämte gatan gick denna lilla krabaten omkring och kikade under mors stränga övervakning.

Turisterna har tagit över hamnen tills fiskebåtarna kommer tillbaka

Dom har inte mycket till gårdsplan på framsidan här i byn.

Det har dom inte på baksidan heller i och för sig.

Dom lägger nog inte allt för mycket tid på gräsklippning här.

Här kom jag nerdundrande med hojen till turisternas beundrande blickar.

Folk fick trycka sig mot väggarna när en BMW med stora packväskor kommer farande nerför backen.

Hit, men inte längre.

Folk på uteserveringen tittade chockat när en vällastat hoj kom nerfarande från gränden i mitten, inser att det är stopp, fipplar upp en kamera och tar ett par snabba kort kör fram och tillbaka ett par gånger för att vända, för att sedan försvinna med ett bröl.

Hmm.... Jag provar denna vägen upp istället. Den ser bättre ut.

Det var den inte och det var mer turister som fick slänga sig mot husvägar och dra in alla ungar när jag kom uppbrölande.

Alla byar i England har minnesmärken över alla bybor som har stupat i krig.

Oftast står dom i mitten av byn, eller som här, utanför kyrkan.

Alltid finns det en tavla med alla namn på de som stupat.

Nu är Port Isaac avklarat och byn kommer inte att glömma den svenska BMW:n under en lång tid.

Nu är det dags att leta hästar i Exmoor National Park

Men på vägen dit har jag ett par kullar och ett par byar till att passera

Nu blir vägen ännu smalare och tidvis så är det grusväg.

Tur att man har på nya grusdäck på hojen.

Kossorna går helt fritt här.

Men det är väl klart, till havet går dom inte för det är stup där och uppåt är det ju bara en liten grusväg som bara galna Svenska turister kommer åkande på.

Så varför lägga ut pengar på nät som inte behövs?

Nu blev vägen en antydan till bredare, men inte mycket mer.

Det hände ett par gånger att jag fick stanna och lägga packväskorna mot kanten för att en bil skulle komma förbi

Skymda kurvor fanns det gott om.

Vem vet vad som döljer sig bakom kurvan, kor, får, mötande bilar? Vem vet, bäst att ta det lugnt.

Nu ser det ut som att man kommer ner på lite slättland, men det bara luras.

Efter ett litet tag börjar Exmoor National Park och det blir redigt kuperat igen.

Innan jag kommer till Exmoor bestämmer jag mig för att leta efter en camping.

Lika bra att avsluta dagen nu och börja leta hästar imorgon istället.

I området finns det gott om campingar och jag hittade snart en gårdscamping som låg på baksidan av en bondgård.

Tältet är uppe, hojen är parkerad och husse har fått fram ölen.

Nu ska vi ta det lugnt och fint ikväll och ladda för morgondagen

Utsikten är i alla fall fin.

Här kan man sitta och filosifera med en öl i näven länge.

BMW GS Adventure, ett multipurpusefordon.

Här gör den tjänst som tvättlina.

På väg neråt igen mot en liten by. Sådana här trädtunnlar passerar man hela tiden på väg ner till en by eller på väg upp från den.

På de lite större vägarna är det bra markerat när det kommer till skymda eller tvära kurvor.

Kommer ner till den lilla byn Lynmouth och gör ett litet stopp i hamnen.

Intressant att se hur kölarna på flera båtar är byggda för att klara av när det är ebb.

I Lynmouth har dom även en berömd tågbana som går rakt upp i berget.

Den är brant kan jag tala om. Jag hoppade över den denna gången.

Vägen vindlar sig upp bland kullarna från Lynmouth och det är väldigt brant ner mot havet.

Det är svårt att se på bilden, men det är väldigt mycket får och lamm på och vid sidan av vägen.

Här får man verkligen se upp när man kommer åkande. Helt plötsligt ligger dom sovandes mitt i vägen.

Där nere ligger Lynmouth.

Tittar man till vänster i mitten på bilden så ser man hur vägen går.

Och väl uppe på kullarna så träffar jag på mina första Exmoorponnys.

Man kunde komma relativt nära med hojen, men så fort jag stannade och tog av hjälmen så försvann dom.

Det är otroligt att det finns vilda eller halvvilda hästar i England.

Alla hästar ska tydligen ha en ägare, men dom lever i vilt tillstånd under hela livet.

Hästarna är alltid bruna eller mörkbruna och utmärks av en ljusare mule, en sk. mjölmule.

Nu lämnar jag ljunghedarna uppe på Exmoor och flyttar oss neråt igen, för att se vad som

finns bakom nästa krön.

En skylt som verklligen behövdes.

Det sprang omkring många får, tackor och lamm här.

Förstår att dom inte vill ha lösa hundar springandes omkring.

Följde kusten ut från Exmoor och fortsatte en bit till.

Helt plötsligt upptäckte jag att jag närmade mig Bristol.

Dags att ta ett beslut. Fortsätta rakt fram, eller svänga av mot vänster.

Det blev en vänstersväng och in i Wales en liten stund.

När jag ändå var i närheten kunde jag ju åka in till Breacon Beacon National Park.

Jag har ju en dag kvar imorgon, så jag kan ju likaväl åka och kika i Wales.

Kust har jag ju sett rätt mycket under ett antal dagar nu.

Är man i Wales så får  man ju ta kort på en gammal borg

Inte en aning vad denna borgen heter, jag hittade den längs vägen men inga skyltar hittade jag vad den kunde heta.

Hittade till slut en camping utanför Abergavenny.

Passade bra att slå upp läger här för natten, duschade, drog in till stan och kikade lite och köpte några öl.

Här finns ännu ett andvändningsområde för Bumsen. En tältfliksupphållare. Den är användningsbar, min hoj

Vädret blev bättre och bättre under dagen.

Startade med typiskt Walesväder, alltså regn, för att klarna upp mer och mer för att sedan bli soligt och gott.

Kunde inte låta bli att ta ett kort på hojen, efter en liten bensträckare.

Jag är så otroligt nöjd med den. Den har varit med på ett antal resor nu och fungerar alltid exemplariskt

Ställde gps:en på Harwich och valde att undvika motorväg.

Åkte genom fantastiska landskap på väg upp mot färjan.

Eftersom det var riktigt soligt nu var det lite lurigt att passera alla trädtunnlar när man har mörkt visir.

Det blir kolsvart inne i skuggan om man inte hinner lyfta upp solskyddet på hjälmen.

Vädret blev bara bättre och bättre och det blev varmare och varmare

Allt för snart var jag framme i Harwich.

Fem timmar kvar till min färja går.

Allt man kan göra är att titta på när färjan till Danmark lastas på och seglar iväg.

Synd att man inte bokade den istället.

Fick sitta och glo på ett tomt servicehus istället.

Bröt av tristessen med att åka in till stan och äta lite fish and chips, för att sedan åka tillbaka och glo på servicehuset igen.

Tids nog fick jag åka ombord på färjan och efter en händelselös natt var jag i Holland tidigt på morgonen.

Började köra mot Kiel och såg att det redan var 27 grader så här tidigt på dagen.

Sedan blev det bara varmare och varmare. När jag passerade avfarten mot Amsterdam var det över 30 grader och när jag passerade Tyska gränsen låg den på 35 grader.

När jag passerade Bremen visade mätaren på 37 grader och då tänkte jag att nu kan det inte blli värre än så här.

Men visst kunde det bli värre. I köerna i Hamburg ner mot Elbetunneln så slog mätaren över till 39 grader. Insåg att här kan jag inte stå still och koka, utan här får det bli lite mellanfilerkörning. Det brukar ju inte vara så populärt i Tyskland, men i detta läget brydde jag mig inte om vad dom tyckte om detta. Bara hålla lite koll bakåt, så att det inte kom någon MC-polis uppsmygande.

Nåväl, Hamburg passerades till slut och jag kunde gasa på lite igen inför sista sträckan till Kiel.

Tanken var att stanna till vid Citti Markt och handla lite flytande produkter med mig hem, men då temperaturen fortfarande låg på 38 grader så kände jag inte riktigt för att stanna och gå runt och handla i MC-kläder.

Det fick bli direkt ner till färjan istället, snabb incheckning, snabb bindning av hoj, snabbt upp till hytten, snabbt av med MC-kläder och snabbt in i duschen. Där gick det inte så snabbt längre, det blev en lång svalkande dusch, innan jag tog mig upp mot soldäck och dagens första, men inte sista öl i baren.

Väl i Göteborg, så har jag ju inte mer än 45 km hem och det gick ju på ett ögonblick och där hemma väntade frugan med frukosten klar. Hon är snäll hon.

Nu är det bara att packa upp allting, tvätta all smutstvätt som inte luktar mynta precis, sättta upp tältet på tork och efter detta så är årets semestertur klar.

Nästa gång jag åker till England kommer jag nog att ta färjan Esbjerg-Harwich.

Börjar bli lite trött på att åka autobahn till och från Holland varje gång, så nu väljer jag nog att åka till Danmark och ta färjan därifrån.

Nu är det dags att suga på denna resan lite, sedan har man vintern på sig att planera nästa års resor.

Kanske till England igen, eller kanske ner till Alperna, eller vem vet var man tar vägen.

Det ligger en lång vinter innan dess och jag hinner planera många resor på den tiden.