Kanske inte den bästa campingen, men dom byggde om väldigt mycket på området så om några år kan den bli riktigt bra,

Men den var billig och dom som drev den var trevliga, mer kan man inte önska sig när man bara stannar över natten.

Utsikten från tältet var ju inte så illa i alla fall.

När jag vaknade dagen efter så var tanken att åka ringleden runt Rotterdam och åka ut på de tre öarna som ligger utanför kusten i Holland.

Ett totalstopp på motorvägen gjorde att jag bestämde att jag inte kunde stå där och glo utan jag tog mig fram mot nästa avfart och satte kursen mot Antwerpen via småvägar. Som tur är så finns det ju tydliga skyltar kring storstäderna i Holland att vid kö ska man lämna fritt rum för mc mellan filerna. Så det var bara att slå på varningsblinkersen och sedan köra förbi alla bilarna. Om man ska ha på varningsblinkersen på hojen när man åker mellan filerna vet jag inte, men alla Holländarna gjorde det så då gjorde jag det också.

Färden gick via Antwerpen, Gent, Brugge och sedan ut till Oostende på kusten och sedan var det ju bara att se till att man hade havet till höger om sig och bara sitta och njuta av färden.

Att jag hade satt gps:en på undvik motorväg/betalväg gjorde att jag tog massa konstiga kringelikrokar genom små byar och mindre samhällen. Här funkar det inte att ha bråttom då det var ständiga 30, 50, 70 och 80 vägar. Men många små trevliga byar såg jag.

När jag kom in i Frankrike och till Dunkerque så insåg jag att min otroligt detaljerade planering redan nu började gå åt skogen. Jag hade ju tänkt mig att tillbringa nästa natt i Dieppe, men dit var det fortfarande ganska långt och dagen hade bara försvunnit för mig.

Nåväl, snabbt nytt beslut gjorde att jag hamnade på motorvägen till Calais som avklarades utan problem.

Efter Calais började man skymta en del av de problem som finns i hela Europa just nu.

När jag satt där i mina egna tankar som man brukar göra på en motorväg där inget händer förutom trafik runt om en, så mötte jag helt plötsligt en massa folk som gick mitt på motorvägen. Efter en hård inbromsning där man undrade om det hänt någon olycka eller vad det kunde vara så såg man att det var flyktingar som var på väg mot Calais som gick mitt på vägen. Män, kvinnor, gamla, barn, alla gick på vägen med alla tillhörigheter på ryggen eller på små vagnar, Titt som tätt så kom det en samling med folk gående mitt på vägen som inte brydde sig om trafiken vad jag kunde bedöma i alla fall.

Att stanna på en rastplats var omöjligt då situationen snabbt blev ohanterbar och även ganska hotfull där alla flyktingar som hade slagit läger försökte få lite pengar eller försökte rota genom packningen på hojen för att se vad man hade eller varför dom nu gjorde detta.

Detta är ju inget man vill vara med om och det är ju otroligt synd om dessa människor som befinner sig i denna situationen, men vad ska man göra som ensam hojåkare som blir omringad av folk som rotar igenom mina saker på hojen och blir snabbt ganska arga när jag inte vill ge dom pengar eller något annat som dom frågade efter. Det fick inte bli några stopp på rastplatser efter detta.

Snart var jag i alla fall framme i Dieppe och även denna gången var gps:en min bästa vän då den visade mig till en camping som jag kunde slå läger i på första försöket.

Härligt landskap som man åker genom när man drar sig söderut längs Atlantkusten.

Nästan lite Skåne över landskapet.

Campingen i Dieppe låg nästan inne i stan. Bra restauranter och affärer precis utanför campingen gjorde detta till en angenäm upplevelse

En varm dag på hojen gör att stövlarna behöver vädras.

En sak som slog mig när jag reste i Frankrike, inte just nu när jag var i Dieppe första natten då jag såg det första gången, var att dom inte hade några sitsar eller lock på toastolarna. Dom hade inte heller något toapapper på toa. Det upptäckte jag den hårda vägen när jag satt där på det kalla porslinet i godan ro och hade gjort nummer två och ville torka av mig lite.

- Var fan är toapappershållaren och framförallt var fan är toapappret? Det fanns fan inte och detta var genomgående i hela Frankrike. Detta borde ju stå i all reseinformation om Frankrike och i varenda reseberättelse som någonsin skrivits om landet att toastolen är iskall och papper får man ta med sig själv.

Okej, nöden har ingen lag och fillingarna ska ju ändå bytas ut efter duschen så dom får fylla en annan funktion än vad som var tänkt från början när någon uppfann dom.

Jag trodde det var en udda händelse på denna campingen, men tror ni inte på fan att det hände igen på nästa camping igen. Det var då när jag satt där och svor som jag kom på sambandet med toapapper och Frankrike.

Nog om detta, nu fortsätter vi resan genom Frankrike istället.

Efter en god natts sömn så fortsatte jag, med nytvättade kallingar genom centrala Dieppe för att komma ner till kusten igen.

Men va fan. I centrala Dieppe så var gatan jag skulle åka enligt gps:en avstängd pga vägarbete. OK, det är bara att välja en annan väg och låta gps:en räkna ut en annan rutt. Med ena blicken på vägen och den andra på gps:en så åkte jag i moderat tempo med medtrafikanternas uppmuntrande tutande i väntan på att gps:en ska räkna ut den nya rutten. Äntligen, sväng vänster säger gps:en och jag svänger vänster bara för att hamna i en annan jävla vägbom som säger att det är vägarbete på gång. Gör en garagevändning som skulle göra varenda uppkörningsinspektör tårögd av glädje och hamnar på en gågata som även den avverkas i moderat tempo med ena ögat på gps:en och ena ögat på alla gångtrafikanter som undrar vad en Svensk knutte gör inne bland alla gatustånd och serveringar.  Äntligen har gps:en räknat om rutten och säger vänligen men bestämt att denna gången försöker vi med att svänga höger i nästa korsning.

Svänger höger i korsningen, och ni kan inte föreställa er vad som låg framför mig. Ett nytt jävla vägarbete. Ännu en garagevändning och snyftande inspetörer gjorde att jag kom in på ännu en gågata som faktiskt var ännu trängre en den förra och ännu längre med uteserveringsbord som skrapade mot packväskorna längs min golgata mot friheten. Det var då min gps sa att nu klarar jag inte detta längre och helt sonika stängde ner sig.

Med en svart gps och en svettig panna åkte jag gågatan fram med lokalbefolkningens berömande klingande i öronen tills jag såg havet i ögonvrån.

En sväng som skulle göra Rossi grön av avund gjorde att jag hittade ner till hamnen i Dieppe.

Äntligen, nu är det bara att se till att havet är på min högra sida så är jag på bana igen, då vaknade gps:en till liv igen och sa att jag kunde ta vägen som går längs kusten om jag ville det. Fantastisk duktig gps jag har. När det börjar att köra ihop sig då släcker den ner och när jag väl har klarat ut problemet och kör längs den rätta vägen då vaknar den till och säger att jag ska  köra vägen jag redan kör på.

Nu gick resan lekande lätt och jag körde på vägarna som gick så nära kusten som möjligt. Ner i de flesta byarna och kolla in hamnen och folklivet och sedan iväg igen längs kusten.

Stannade till i den lilla staden Veules-les-Roses som var en liten mysig stad med en fin hamn och vägen gick hela vägen längs havet och stannade vid berget. Stannade du inte där så körde du rakt in i en restaurant som låg inne i berget.

Härliga stränder längs hela kusten som bröts av med bergen som stack fram lite då och då.

Varenda del av kusten som inte bestod av berg var bebyggt och man behöver inte fundera länge innan man kommer på att turismen är viktig för denna regionen.

Man ser i alla fall vilken terräng man har framför sig.

Stannade till en stund i den lilla staden Fécamp och tog en promenad på bryggorna i hamnen. Passade på att få i mig en glass och en kopp kaffe också.

Hygglig utsikt har dom där uppe på berget, men man kan ju undra hur det är när vinterstormarna ryter utanför rutorna.

Ett Pariserhjul hade dom fått monterat upp också, så det kan man ju sitta och glo på en stund medan man äter glass.

Utanför Le Havre så tog vägen plötsligt slut och jag fick åka färja en stund.

Efter en lång dag, fast med relativt få mil var jag framme vid mitt nästa mål som var Caen.

Slog in på gps:en för bästa vägen till campingen och for dit. Det visade sig att campingen låg i Ranville som är orten där den berömnda bron Pegasus Bridge ligger.

Det var här som de allierade landade med 6 glidflygplan och skulle erövra och hålla två broar som gick över Caenkanalen och över floden Orne. Dom lyckades hålla bron trots otaliga anfall från tyskarna och efter 13 timmar kom förstärkning från Sword beach och stöttade de överlevande trupperna.

Här på campingen hade jag tänkt att ligga ett par näter och ha som bas när jag undersöker området.

Det var en jättefin camping så den passade alldeles utmärkt att ha som bas.

Campingen i Ranville.

Passade utmärkt att ha som bas ett par dagar.

Pegasus bridge var det första objektet som blev befriat under D-day.

Det står ett litet vitt hus till höger vid brofästet som jag tyvärr inte fick med på bild, men det huset räknas som den första byggnaden som befriades av de allierade i Frankrike.

En av kanonerna som användes under anfallet. Det finns massor av mer vapen och annat i muséet som

ligger på andra sidan bron.

Nu när man var installerad på campingen, middagen uppäten, kroppen nyduschad och en pilsner i näven var det dags att ta det lugnt resten av kvällen och planera lite inför kommande dagar.

Planen är att följa Caenkanalen ner till kusten och sedan följa den söderut så att jag kan besöka samtliga landningsplatser de allierade hade under D-day.

Det blir alltså följande: Sword, Juno, Gold, Omaha samt Pointe du Hoc.

Ingen större brådska, åka omkring utan packning på hojen och stanna till där jag vill och kolla läget för att sedan komma tillbaka till campingen där tältet redan är uppsatt och klart. Strålande tider.

Ställde mig och begrundade stranden lite så som den såg ut på morgnen under D.day.

På vissa ställen skulle dom korsa stranden 200 meter från vattnet upp till skydd i sanddynerna. Allt medan man blev kraftigt beskjuten av både kulsprutor och artilleri.   

Minnesmonumentet vid Juno Beach. Här var det mest Canadensare som landsteg.

Ännu ett monument som står vid Juno Beach

Stridsvagnar och allehanda vapen står utplacerade överallt längs kusten och i varenda by finns alltid någon stridsvagn eller kanon placerad, ofta ganska centralt i byn.

Vapen stog som sagt utplacerade lite här och var.

Utsikten från ett av skyttevärnen nere vid stranden.

Minnessten speciellt för de Canadensiska soldaterna.

Ett par stridsvagnshinder som alla stränderna var fulla av.

Dom är inte små dessa kan man säga.

Resterna av the Mullberry harbour. En enorm hamnanläggning de allierade anlade på Gold Beach för att få in förnödenheter till land.

Det var nog inte någon småbåtshamn dom monterade ihop här.

Och den bara fortsätter längre och längre ut till havs.

Där borta någonstanns i fjärran tar hamnen slut.

Det är inte dåligt vad dom kunde bygga på 40-talet.

En ganska enorm betongbunker som på den tiden innehöll en 88 mm kanon.

Och här får vi förklaringen till vad som hände med denna bunker.

Det är inte bara stridsvagnar och kanoner som finns här på stränderna.

Det finns ju alltid plats för lite religiöst också.

Dags att åka tillbaka till campingen och pusta ut lite.

Det har varit en hård dag med mycket körning längs små vägar och genom små byar och städer. Att vandra omkring på stränderna i mc utrustning hela dagen är ju ingen dans på rosor heller och man luktar inte som en rosenrabatt heller.

Man kan ju inte låta bli att undra hur alla dessa människor kände sig som upplevde detta på stränderna och i värnen.

Man kan ju undra hur det kändes att hoppa ur en landningsbåt på stranden och ha 200 meter med öppen strand utan något skydd och behöva springa framåt medans tusentals Tyskar gör allt dom kan med kulsprutor, kanoner och alla andra vapnen dom hade tillgång till gjorde allt dom kunde för att stoppa dig från att komma till sanddynerna.

Sedan när du väl var där i skydd av sanden så skulle dom ju utföra jobbet dom var ditsända för att göra. Dom skulle slå ut alla värn och bunkrar och inta strandområdet.

Undrar hur man själv skulle känna sig i en motsvarande situation?

Dags att vila upp sig lite och fortsätta färden nästa dag.

Då är det dags att upptäcka Omaha Beach och Pointe du Hoc.

Pointe du Hoc ingår ju inte egentligen i invasionstränderna, men Tyskarna hade sex fältkanoner på klipporna där som kunde beskjuta i stort sett alla invasionsplatserna och det bedömdes så viktigt att slå ut dessa att man la upp en plan på att klippan skulle anfallas från havet med änterhakar och repstegar. Allt detta under tung beskjutning av Tyskarna uppifrån klippan.

Man skulle alltså klättra upp drygt 30 meter från stranden i ett rep och anfalla folk som stog däruppe och sköt på dig medan du klättrade upp. Det är tuffa gubbar som gör sådana jobb.

Dags att åka igen.

Idag börjar jag med Omaha beach cemetery and memorial. En begravning och minnesplats för alla Amerikaner som dog i kriget i Europa.

Lite intressant fakta om denna platsen.

Det finns 9387 gravar här. Av dessa är 307 gravar med människor som inte kunde identifieras.

I gräsmattan mittemot den gamla ingången finns en tidkapsel nedgrävd. Kapseln är förseglad med ett stycke rosa granit.

På denna granitstenen är det graverat: To be opened june 6, 2044

I denna kapsel finns det nyhetsrapporter från den 6 juni 1944 skrivna av de reportrar som var på plats i Normandie denna dagen.

En del av ingångsbyggnaden till begravningsplatsen.

Man kan välja att gå in via byggnaden och se en utställning eller så kan man gå jämte byggnaden och in på området.

Eftersom området räknas som Amerikansk mark som sköts av Amerikansk personal så har man Amerikansk säkerhet när man ska gå in i byggnaden. Detta betyder metalldetektorer, både bågar man går i genom och handhållna som man kollar hela kroppen med.

Eftersom man kommer med full mc-utrustning med allt man nu har i fickorna så var det inte aktuellt att gå igenom denna process utan jag tog vägen utanför byggnaden.

Hela området är otroligt välordnat.

Det finns inte ett grässtrå som ligger fel på hela området.

MInnesmonumentet som ligger i ena änden av kyrkogården.

I mitten av begravningsplatsen ligger det ett kapell.

Utifrån det så finns det fyra olika sektioner med gravar.

Lägger upp ett par bilder på gravplatserna utan vidare kommentarer.

MInnesmomumentet sett bakifrån.

Naturligtvis fanns det ett antal stridsvagnar utanför muséet också.

MInnesskulptur nere på stranden på Omaha beach.

Rejäla kanoner hade dom på den tiden. Skulle inte vilja vara där granaterna landar från en sån här.

Dags för sista stället att besöka Pointe du Hoc.

Det var den Amerikanska 2:a jägarbataljonen som fick uppdraget att klättra upp för de 30 m höga klipporna och erövra de 6 kanonerna som var placerade där.

När man väl kom upp och kunde erövra området så visade det sig att kanonerna var flyttade och fanns inte kvar, men man skickade ut en styrka som hittade dom långt inåt land där man lyckades att förstöra dom.

Att hålla klippan efteråt blev den svåraste biten och efter två dagar när förstärkningen kom så var det 90 personer kvar av de 225 st som besteg klippan.

Alla bombkratrar var kvar i området. Det är svårt att se på ett kort hur stora och djupa dom är.

En av dom stora betongbunkrarna som finns i området.

Ingången ner till bunkern.

Vy inifrån bunkern och ut genom in/utgången.

Utsikt från bunkern ut över havet.

Där nerifrån kom dom upp, klättrandes i rep och änterhakar.

Det var nog tuffa gubbar osm gjorde detta.

Ännu en bombkrater av gigantiska mått.

Efter dagens öveningar var det bara att åka tillbaka till campingen och få i sig lite mat samt en god natts sömn.

På morgonen dagen efter är det bara att packa ihop tältet och alla andra grejer och ge sig av.

Planerade att åka småvägar i Frankrike och i Belgien i lugnt och fint tempo och sedan fortsätta på samma sätt i Tyskland.

Färden gick genom ett fint landskap och små byar försvan efterhand som de passerades.

Här kommer ett tips när du åker i Frankrike och ska tanka. Försök undvika bensinstationerna utan leta redan på ett köpcentra eller ett stort varuhus som brukar ligga utanför de flesta städerna.

Dom brukar nästan alltid ha en obemannad bensinstation som tar de vanliga betalkorten. Det är märkbart billigare att tanka på dessa ställen  om man kan hitta dom. Det finns många och jag ställde in köpcentra i gps:en och hitta rätt varje gång.

Kom i Belgien och fortsatte i samma lugna tempo och tyckte efter en stund att det var dags att leta reda på en camping för att laga lite mat och sova lite.

Hittade en direkt mellan Gent och Antwerpen i den lilla byn Waasmunster och fick plats för mitt lilla tält. Och som vanligt på campingar i Belgien, i alla fall dom jag legat på så hade dom en pub där också.

Lite roligt var det när jag svängde av stora vägen för att ta mig till campingen så hamnade jag i ett område där det låg hysteriskt stora och lyxiga, nybyggda villor, Alla hade höga stängsel och när man passerade tomterna så följdes du flera gånger av vakthundar som följde mig hela vägen till tomten tog slut, där tog nästa gäng över som följde mig till nästa tomt osv.

Mitt inne i detta området låg den lilla campingen som jag skulle bo på. Kändes inte riktigt som att den passade in där.

Sitter och småmyser medan jag åker över det Franska landskapet.

Jag har en ovanlig förmåga att hitta de minsta vägarna när jag är ute och åker. Men jag får i alla fall se saker som många andra missar.

Många områden med lövträdsskogar passeras i en tunnel av träd.

Som sagt, en förmåga att hitta de minsta vägarna har jag.

Framme vid camping Gerstekot mellan Gent och Antwerpen. Liten sliten, men trevlig camping. Så hade dom ju pub också.

Prislistan på puben. Den prisbilden kan man leva med.

Efter en trevlig kväll med trevligt sällskap på puben så snarkade jag lugnt och fint hela natten.

Tog det lugnt och fint på morgonen, inte pga pubkvällen utan för att jag inte hade någon brådska.

Åkte iväg mot Kiel i lugnt och finte tempo och njöt av livet rent allmänt.

Väl framme i Norra Tyskland hittade jag en camping 3 mil från Kiel.

Efter en stund kom det två hojar åkandes inne på campingen och stannade vid mitt tält och frågade om dom fick sätta upp sitt tält i närheten av mitt. Självklart fick dom det.

Det visade sig vara två unga Holländska killar som var ute på sin första mc semester. När dom fick höra hur mycket jag jag varit iväg och hur länge jag hållt på så startade den stora frågestunden som höll på större delen av kvällen.

Det var allt från vilken utrustning jag hade till hur man bäst packar en hoj och vilka länder man ska åka till och hur det fungerar i dessa länder. Den Svenska allemansrätten var dom mäkta imponerade över.

Kul att kunna hjälpa två unga förmågor som är i början av sin mc karriär.

Nåväl. Till slut så var det dags att sova och på morgonen sa vi hej då till varandra efter att ha utdelat mailadresser med varandra och jag körde in till Kiel.

Jag hade ju dagen på mig så jag tänkte att jag skulle köra lite utefter kusten. Det har jag ju inte gjort förut, utan man åker ju direkt till och från båten.

Sista campingnatten för denna gången och trevligt sällskap av den yngre mc generationen.

Fina vägar genom härliga lövträdsskogar när man åker längs kusten.

Hotell och badstränder ligger utspridda längs hela kuststräckan.

Solstolar var placerade på varenda strand där folk kunde sitta och titta när färjorna åkte förbi.

Framme vid färjan. Nu är det bara att vänta på att få köra ombord.

Framme vid färjan var det bara att vänta på att incheckningen öppnade och man får komma ombord och upp i sin hytt.

Passade på att gå upp på stan och ta mig lite att äta samt gå runt och kika lite.

Väl ombord så var det ju bara att vänta på att man skulle komma fram så att man kunde ta den sista sträckan och komma hem. Nu har jag det ganska bra som bara har fem mil hem från färjan så efter en kort stund efter jag lämnat färjan som nästan första fordon så var jag hemma.

Då var det bara kvar att packa upp, tvätta kläder, lufta ur tältet och tvätta motorcyckeln så var årets resa avslutad.

Nu börjar arbete med komma på vad jag ska hitta på nästa år, men det får jag väl återkomma till.