Nu var det dags att starta årets första resa.

Återigen gick den till de Brittiska öarna, denna gången till Yorkshire Dales, Lake District och Peak District.

Jag hade ju ett antal ställen som skulle besökas av diverse olika anledningar och jag lyckades faktiskt ta mig till samtliga ställen.

Jag tog en ny väg denna gången. Från Göteborg till Kiel, sedan lite hojåkning till Hoek of Holland och därifrån färja till Harwich.

Det var väl inte helt optimalt, då det är lite svårt att planera hur mycket tid det tar att köra genom Tyskland pga alla vägbyggen på sommaren och eventuella trafikolyckor som stänger vägen för en kortare eller längre tid.

Många vägarbeten var det, speciellt omkring Osnabruck och Bremen där det var enorma köer. Där kände jag mig tvingad att ta till det otillåtna och köra på vägrenen samt mellan köerna till Tyskarnas oerhörda ilska.

Det är inte att rekommendera då det kan bli stora böter för dessa tilltag.

Även två olyckor, naturligtvis inom vägarbetsområdena, stoppade upp trafiken till gigantiska köer.

Första stoppet i Tyskland.

Bara för att kolla allt sitter fast som det ska och för att byta snus

Färden genom Tyskland gick bra, förutom vägarbeten och olyckor.

Matade på i mellan 120-130 km/h och Bumsen skötte sig föredömligt.

Ännu en trafikstockning i Tyskland.

Det bästa att göra är att sätta på lite kaffe och vänta ut den.

När kaffet var slut, var kön borta. Så kan man göra om man har gott om tid, vilket jag hade denna gången.

Kom till Hoek of Holland redan klockan 18.45 och båten skulle inte gå förrän 23.15.

Till min lycka så tog jag en sväng till färjeläget för att kolla var allt låg och då såg jag att båten redan låg inne. När jag kom lite närmare såg jag att incheckningen började redan klockan 19.00

Kollade med en i gul väst som sa att allt var öppet på båten från 19.00, restauranter, barer mm. Dessutom visade dom EM-fotbollen på storbildsskärm i en av barerna.

Inget att tveka på, checkade in, upp till hytten och duschade, på med lite kläder och sen ner till baren för att titta på fotboll.

Efter bägge matcherna som visades, gick jag och sov och när jag vaknade var färjan i England.

Bara att gå ner till bildäck och köra ut hojen och vidare in i England.

Kort väntan på färjan i Holland medan långtradarna körde på, sedan upp till hytten.

Första rasten i England.

Bara för att ännu en gång kolla av så att allt sitter där det ska.

Väl i England tog jag närmaste vägen till Sheffield för att ta av till Snake Road.

Snake Road anses vara den farligaste mc-vägen i England. Den måste jag ju bara testa.

Den går mellan Sheffield och Glossop utanför Manchester och är ett par mil lång med svepande kurvor mellan bergen och dalarna.

Det luriga med den var att en del långa svepande kurvor nöp till i slutet och blev väldigt tajta kurvor. Jag kan tänka mig att en del har missbedömt dessa kurvor och kört rakt fram istället.

En annan fara var att det på vissa ställen rann vatten över vägen från bergssidorna tillsammans med lera och jord, som gjorde vägen väldigt hal på dessa ställen.

Starten på Snake Road. Bäst att samla sig lite.

Den är inte bred, men det är bra asfalt på vägen i alla fall.

Rast mitt på sträckan. Regnet har kommit och man ser inte riktigt alla flöden från bergen som drar med sig smuts

Efter detta vänder det utför.

Långa svepande kurvor i öppet landskap gjorde att man såg mötande trafik på avstånd.

Tyvärr, som vanligt ibland så fanns det inga säkra ställen att stanna och ta kort på.

Vissa kör väl av vägen bara för att dom tittar på utsikten istället för på vägen.

Här kan man säga att man bor mitt ute i naturen.

Jag älskar alla dessa stenmurar som bryter av landskapet längs hela bergssidor.

Nästa mål för resan var den lilla staden Holmfirth. För att komma dit var jag tvungen att åka över Peak District igen och det hade jag inget emot. Tog däremot en annan väg till staden som var lika vacker som Snake Road, fast inte riktigt lika hisnande kurvor.

Holmfirth är inspelningsplatsen för den hysteriskt roliga komediserien Last of the summer wine.

Ett par av mina mål är att besöka vissa inspelningsplatser av Engelska serier, först och främst för att min gumma älskar dom och det är roligt att ta lite kort och visa för henne när jag kommer hem.

Det är alltid kul att ha några mål för resan, det spelar ingen roll egentligen vad det är för mål bara man har något att sikta på under resan. Sen är det ju inte alltid som man träffar målen man siktat mot, då man hittat något annat intressant på vägen dit.

Tyvärr kom jag till denna skylten när jag passerat genom centrum en gång.

Där visar skylten att alla inspelningsplatser ligger på andra sidan stan.

Då hela stan var ett enda stort vägbygge hade jag ingen lust att åka tillbaka genom det infernot igen.

Därför blev det ett kort på skylten plus ett par andra där gumman ska känna igen sig från serien.

Dags att dra vidare.

Nu går färden till en liten by utanför Bradford, som heter Esholt.

Vad är det nu med denna byn då?

Jo, där spelar man in den Brittiska serien Hem till gården. Ännu en favoritserie hos hon där hemma.

Ni som följer serien kanske känner igen denna puben där en hel del av serien kretsar runt.

Här kunde man gå in och ta sig en pint eller två.

Dom som inte kör hoj i alla fall.

Det är en härlig liten by, där husen ligger precis längs vägen som i många Engelska byar.

Springer det ut någon genom dörren så fastnar han/hon i framgaffeln.

Gatan där stora delar av serien utspelar sig.

Ni som följer serien känner igen er, frugan kunde peka ut var alla i serien bor längs gatan.

Ni andra som inte följer serien, ser bara en Engelsk bygata.

En lång dag lider mot sitt slut i en liten by utanför Harrogate.

Jag hann med mer än jag hade planerat för.

Maten står på gasolköket och solen börjar kika fram. Kan det bli bättre.

Jag undrade vem det var som skrek så förbannat utanför tältet på kvällen.

Det var bara min campinggranne som gick och sprätte.

Nu var det dags att ge sig ut i North York Moors National Park.

Där ska jag försöka hitta en liten by som heter Goathland.

Vad man gör eller har gjort där återkommer jag till lite senare.

En skön väg över hedarna fram till denna parkeringen.

Jag kom från vägen ni ser i bakgrunden.

Till vänster i bakgrunden ligger en av RAF:s spaningsanläggningar och den var tungt bevakad.

Stora skyltar talade om allt hemskt dom skulle göra med mig om jag passerade en viss gräns runt anläggningen.

Jag beslöt mig för att inte testa om det var sant.

Det är faktiskt samma väg man ser på bilden.

Den snirklar sig upp och ner på bergen.

Det är brantare än man kan tro på bilderna.

Och så är det ju det här med alla fårerna vid och på vägarna.

Det gör ju inte saken bättre att dom hade lammat nyligen också. så det sprang omkring massa lamm och letade efter mamma får när man kom körande och skrämmde dom.

Då får man vara försiktig om mamma finns på motsatta sidan om vägen.

Mycket kan man säga om lamm, men trafikvett har dom inte.

Vägen till Goathland bara fortsätter upp och ner längs kullarna och bergen.

Till slut är man framme och möts av denna verkstad/begravningsbyrå.

Ni som sett serien känner ju igen er. Till er som inte känner igen sig kan jag berätta att denna byn är inspelningsplats för den populära serien Tillbaka till Aidenfield.

En serie som utspelar sig på tidigt 60 tal och det märks här i byn.

Till och med de gamla polisbilarna i serien har fått framträdande roller i byn.

Längst bort i bilden ser ni två bikers från Wales. Vi satt och tog en fika och diskuterade hur polisen agerar mot mc-åkare i våra länder. Tydligen har polisen i Wales tröttnat på vissa kategorier bikes och bedriver jakt på dessa. Känns det igen?

Affärerna i serien har nu blivit turistfällor, med billigt krimskrams till försäljning.

Naturligtvis med motiv från serien på allt som säljs.

På vägen från Goathland mot Whitby.

Innan jag kommer fram till Whitby viker jag in i North York Moors igen.

Stannade till när jag såg denna fina bron.

Tänk att man byggt en sådan här vacker bro mitt ute i ödemarken.

Målet denna dagen var att ta sig till Devils Bridge.

Devils Bridge ligger i staden Kirkby Lonsdale. Närmaste större stad är Kendal, på gränsen till Lake District.

För att ta mig dit är jag tvungen att korsa Yorshire Moors igen och ta mig över Yorkshire Dales.

När jag kommer ner för bergen i Yorshire Dales ser jag i horisonten två polishelikoptrar som cirklar runt i stora cirklar, ju närmare Devils Bridge jag kommer så noterar jag även en märkbar ökning av antalet polisbilar placerade på strategiska ställen.

Vad jag framför allt noterar är antalet sporthojar, ensamma eller i grupp som jag möter eller blir omkörd av.

När jag är framme vid Devils Bridge så förstår jag varför.

Varje lördag occh söndag är det samling vid bron för alla bikers i trakten, inte bara traktens bikers är där. Dom kommer från hela landet för att bilda små eller stora grupper som kör omkring som galningar på bergsvägarna, för att komma tillbaka och bilda nya grupper för att ta ett varv till i bergen.

Mellan detta så sitter man på fiket och tjatar hoj eller går runt och diskuterar och tittar på andra hojar.

Det är ett stort folknöje för icke mc-folk som kommer i stora skaror för att titta på hojarna.

Dom blev väldigt imponerade över att det kom en fullpackad hoj från Sverige och hade hittat deras samling.

Mycket gott tjat blev det med massa av bikers från olika delar av England.

Det var allt från äldre folk på touringhojar till yngre med sporthojar och ännu yngre med 125:or som gick omkring och bildade grupper som körde en sväng,

för att komma tillbaka och hitta en ny grupp att åka iväg med.

Det var ovanligt lite glidarhojar där. Det var väl kanske inte deras typ av träff.

Hela parkeringen var bokad för hojar hela lördagen och söndagen.

Övriga dagar var det en vanlig bilparkering.

Ägarna till bilarna i bakgrunden fick höra en och annan gliring när dom kom och skulle hämta dom.

Framför allt tog det väldigt lång tid innan dom kunde få ut bilarna.

Här har polisen gjort sitt jobb.

Denna killen hade åkt på sin 3:e fortkörning så nu beslagtog polisen hojen.

Det var tydligen inte allt för billigt att lösa ut den sedan heller, efter en kommande rättgång, som föraren inte såg fram emot.

Efter detta möte åkte jag mot Lake District och i närheten av Windemere hittade jag en fin camping.

Timingen var perfekt då tälten dagen innan hade spolats av bergssidan pga mycket regn.

Här låg jag så gott, med närhet till de flesta platser i området så här stannar jag några dagar.

Då kan jag åka runt med lite lättare packning på hojen.

Man hade gratis kvällsunderhållning på campingen då bonden vallade fåren varje kväll med sin

Border Collie.

Nu är det dags att ta sig till Hardknott Pass och Wrynose Pass som ligger mellan Eskdale och Ambleside.

Det är en otroligt smal, brant serpentinväg över två berg där det även ligger ruiner efter ett romerskt fort på ena berget.

Hälften av de jag pratade med varnade mig för vägen och den andra delen tyckte det var skithäftigt att jag skulle upp där.

Infarten från Ambleside var avstängd pga vägarbete så jag fick ta mig runt via andra småvägar till Eskdale för att komma upp på vägen till passen.

Även vägen dit var smal och trafikerad med många lastbilar.

10 min efter denna bilden togs låg jag bakom en lastbil som fick möte precis efter att ha passerat en mötesplats.

Chaffisen ställer sig på bromsen, lägger i backen och börjar backa utan att se att jag står bakom.

Som tur var så uppfattade bilarna bakom mig situationen att jag inte kunde komma undan och hängde sig på tutan.

Jag var halvägs av hojen och på väg att släppa den för att hoppa undan när han stannade ca 3 m från mig.

Chaffisen hoppade ut för att kolla vad alla tutade på, när han såg mig, blev likblek och sa: Oh shit!!

En liten kort rast för att pusta ut efter incidenten.

Här fick man tid att reflektera över hur viktigt det är att hålla avstånden mellan fordonen.

Vägarna inbjuder verkligen till inspirerad körning.

Ibland får man förmana sig själv att ta det lite lugnare.

Det är inte alltid man ser vart vägen tar vägen.

Man kan även möta en stor traktor, en flock med får eller en flock kossor på vägen.

Det är inte regn på vägen.

Det är vatten som rinner ner utför bergssidorna och ut på vägen då det saknas diken ibland.

Man kan inte låta bli att beundra dom som har gjort allt detta jobb med alla stenmurar över hela landskapet.

Vilket jobb dom har lagt ner.

Ibland träffar man på sådana här små guldkorn.

Man bara önskar att man hade med flugspöt.

Ser ni bumsen i bilden?

Det är skönt att åka med lite lättare packning ibland.

Kan inte låta bli att ta kort på alla dessa fantastiska stenmurar.

Vägen fortsätter bara uppåt och uppåt.

Mina kompisar fåren är alltid närvarande också.

Fantastiska skiftningar i bergen mellan ljus och skugga.

Kolla! Jag är på toppen. Nu är det dags att åka neråt.

Första glimten av Harknott Pass.

Nu är det bara att ta ett djupt andetag och fortsätta färden

Detta är nog skyltar man ska ta på största allvar.

Uppe på toppen.

Det är så brant så man ser inte alla serpentinkurvor.

Bilarna i mitten på bilden har en bra bit kvar att köra innan dom kommer upp till vägen som

skymtar till höger.

Som om inte det var nog att det var smalt och kurvigt samtidigt som man fick möte, så gick ju de där fåren på vägen också.

Du kunde inte möta en bil med hojen utan att stanna på en mötesplats och de platserna var oftast i kurvorna. Det kändes som att stå still uppför en vägg.

Notera det romerska fortet i bakgrunden. Varför i hela fridens namn bygger man ett fort här?

Detta är stenbron jag körde nerför när jag kom ner från Hardknott pass.

När jag kom ner till botten efter Hardknott Pass så såg jag två MC som hade stannat för att koka lite kaffe.

Bra ide' tänkte jag och gjorde detsamma.

När jag pratade med dom visade det sig att damerna bakpå vägrade att åka vidare.

Dom hade egentligen bara två saker att välja på. Ett jävligt pass, eller ett ännu jävligare.

Hur som helst så måste dom upp för ena berget och ner på andra sidan och neråt var mer skrämmande än uppåt.

Kvinnorna ville inte något av detta.

När jag hade druckit upp kaffet och åkte därifrån diskuterade dom fortfarande hur dom skulle göra.

Inte en aning om hur detta slutade, men det hade varit intressant att veta. Dom kanske fortfarande är kvar där.

Nu är det bara Wrynrose pass kvar.

Efter denna prövning så var man mätt på bergen en stund, så jag ställde siktet mot kusten.

Via Ulverston åkte jag Coast road ut mot den lilla byn Rampside och åt lite fish and chips.

Därefter åkte jag via Barrow-in-Furness tillbaka till campingen och ett litet besök på puben.

Efter att för en stund sedan ha stått och tittat in i en bergvägg känns det lika konstigt att läsa

en varningsskylt om kvicksand.

Lokalbefolkningen verkade inte bry sig så mycket om kvicksanden,

för dom var ute och rastade hundarna.

Tillbaka till campingen och tältet.

Det är en fröjd för vilken pedant som helst att kollla in i detta välordnade tält där varje sak har sin speciella plats.

Pratade med frugan på telefon.

Hon berättade att våra Engelska vänner sagt att det var skyfall och hård vind över Lake District.

What.....??????

När jag satt på campingen i godan ro med en öl i näven hörde jag ett bekant ljud ifrån vägen och in på campingen.

Mycket riktigt, en GSA till. Han stannade till och frågade om jag ville ha sällskap. Naturligtvis, ville jag det.

Det var en mycket trevlig och rolig kille från Birmingham som hade smitit från jobbet och frugan ett par dagar. (Hans ord)

Naturligtvis tog vi ett par öl och gick och beundrade varandras hojar occh utrustning.

Han hade varit soldat i Engelska armen och stridit både mot IRA i Nordirland samt i Irak.

Det var otroligt intressant och skrämmande att höra honom berätta om sina upplevelser i dessa krig.

Naturligtvis ska bikers bo tilsammans på campingen.

Kan man ha en bättre granne?

Efter att ha kört ihop ett tag tog vi farväl av varandra och åkte åt varsitt håll.

Jag hade tänkt mig att åka upp en sväng till i Yorkshire Moors, men jag såg att regnmolnen tornade upp sig över bergen dit jag skulle.

När jag kom till en rondell såg jag en skylt som pekade åt Blackpool.

Hmm. Blackpool piers, har man ju hört talas om, det skulle jag vilja se.

Sagt och gjort. Efter ett snabbt beslut åkte jag mot Blackpool.

Allt var mycket större i Blackpool än jag hade förväntat mig.

Strandpromenaden, pirerna, allt var stort och mäktigt.

Det kändes som att man var på Kanarieöarna eller nåt när man gick omkring i Blackpool

Allt var spelarkader, casinon, hotell, barer mm.

Alltså inget för mig, så jag åkte därifrån igen efter att ha ätit lite lunch.

Det var ju dags att tänka på färjan hem också, så jag tog vägen via Peak District och över till andra kusten.

Siktade in mig på att komma till King's Lynn innan kvällen och försöka hitta en camping där.

Efter det har jag inte så lång väg till färjan följande dag och kan ta det lugnt och fint ner till Harwich.

Bergen i Peak District är ju inte så dumma de heller.

Jag har ju iof redan varit här på andra sidan då Snake road går genom parken.

Huset i nederkant har verkligen naturnära läge med sjöutsikt.

Vackert.

Träden ser lite vindpinade ut.

Hittade än plats på en fiskeklubb utanför King's Lynn.

Jag fick gärna stanna där en natt.

Hade ju nära till puben iaf.

Runt den här pölen fanns det 30 bryggor.

Där fick medlemmarna i fiskeklubben sitta och meta.

Många av dom låg här med husvagn hela säsongen.

Ja, vi har ju olika intressen. Jag gillar också att fiska, men inte i samma pöl hela tiden.

På vägen ner mot Harwich åkte jag genom härliga lövskogar där det fanns många Kronhjortar att se upp med.

Så här går det när man inte litar på GPS:en.

Vägen tar slut, här kan inte ens bumsen fortsätta.

Färden fortsätter ner genom härligt landskap.

Så var man framme i Harwich och färjan hem via Holland/Tyskland.

Mötte en medelålders dam som hade varit på en scootermeeting i London. Nu skulle hon hem till Köln igen. Respekt för såna tanter.

Sista båtturen innan man kommer till Göteborg.

I Kiel hade dom någon slags festival med massor av gamla segelfartyg.

När vi kommer till Göteborg imorgon klockan nio har jag bara 4½ mil hem.

Snabb tur hem och frugan väntar med frukost. Härligt.

Så var detta årets Englandsresa klar.

Den blev precis lika bra som jag hade förväntat mig.

Att soloköra blir bara bättre och bättre, detta är helt klart min melodi.

En intressant iakttagelse när jag pratat med folk på denna resan. Det är mer och mer som antingen har börjat eller vill börja köra soloresor på sin semester. Flera har berättat hur mycket bättre dom har det själva utan att behöva ta hänsyn till andra, när det gäller vägval, resmål, fikastopp mm. Och det är många som verkligen vill men inte har vågat ta steget att köra själva.

Mitt vägval till England, från Gbg till Kiel och sedan över till Hoek Of Holland till Harwich var väl så där bra.

Den var bättre än att åka ner och ta kanaltunneln, men det kan bli stressande med tidspassningen om man har ont om tid till färjan och det är många vägarbeten eller olyckor längs Auotbahn.

Nästa gång blir det nog Esbjerg-Harwich.

Hörde förresten ett rykte om att Englandsfärjan skulle börja gå igen från Göteborg nästa år.

Undrar om det stämmer, det är onekligen intessant.

Nu får vi börja planera för Augustiresan.

Första beslutet: Norrut eller söderut? Vi får se