Här har jag varit
Här har jag varit
Då var det dags för årets första resa.
Denna var ju tänkt att gå till Skottland och alla planer var gjorda för detta. Vägar och rutter var gjorda i datorn. Eventuella campingplatser inlagda som poi:er i gps:en ifall jag inte skulle hitta någon längs vägen medan jag körde.
En enda liten detalj gjorde att mina planer gick i stöpet. Färjebiljetten. Denna lilla ynka pappperslapp med magnetremsa hade jag alltså glömt att boka i tid och nu var biljetterna väldigt dyra. Men, tänkte jag. Jag avvaktar till närmare avfärd, så ska dom nog bli billigare när dom märker att färjan inte blir fylld med passagerare. Det var nog många fler än jag som tänkte detta för biljetterna blev bara dyrare och dyrare för att nå toppnoteringen 9600 kr för en person med hoj.
Nä, här krävs det lösning på problemet. Ny färja kollades in, men då hamnar man så långt från Skottland att transporten dit upp blir onödigt lång.
Transportsträckor i England har jag fått nog av så ett annat snabbt beslut gjorde att jag hamnade i Wales istället.
Nu gör inte detta något. Wales har jag varit i förut och är väldigt förtjust i den delen av Storbrittanien också. Förra gången jag var där så kom jag till gränstrakterna av Snowdonia när dom varnade för stora skyfall och stormbyar så jag fick vända utan att ha varit där. Så dit är vart jag siktar nu.
Sagt och gjort. Biljetten bokades för en bråkdel av kostnaden mot båten till Newcastle och snart var jag på väg.
Lite tight schema för första dagen gjorde att jag fick packa hojen dagen innan avresa och ta med fullpackad hoj till jobbet. Där jag jobbar lämnar man inga saker på hojen därför fick jag packa av allt när jag kom dit på morgonen och slänga in i trappuppgången upp mot kontoret, att lägga grejerna på kontoret var inget alternativ med dessa trappor och ingen hiss.
Vad eventuella besökare tyckte om att mötas av diverse campingutrustning och andra saker i trapphuset kunde jag inte ta hänsyn till i detta läget. Det viktigaste var ju att dom låg säkert.
Dagen gick sin gilla gång och tidpunkten närmade sig sakta men säkert när jag upptäckte att jag var kallad på ett möte efter lunch. Vem fan lägger ett möte på en fredag efter lunch????
Mina arbetskamrater var mycket imponerade över hur jag tog mig an detta möte med iver och engagemang för att det skulle vara lite tempo på grejerna. Diskussioner hölls korta och eventuella avvikande ämnen tystades på ett bestämt sätt ner. Inte ens mötesordföranden fick avvika från ämnet eller sitta och drälla för länge.
Mötet klarades av i tid och mc kläderna åkte på i en hast. Arbetskamrater engagerades för att bära ut utrustningen till hojen där jag spände fast den igen. Jag kunde ju inte bära för då riskerade jag att bli svettig i mc kläderna och det kunde vi ju inte tillåta.
Efter ett tårögt farväl från arbetskamraterna, det kan ha varit svett jag såg i ansiktet på dom, så var resans första steg påbörjad. Från Göteborg till Trelleborg och färjan till Rostock.
Inga konstigheter. Motorväg i stort sett hela tiden och en Crosstourer som bara ville sträcka ut lite gjorde att jag var nere och på plats i god tid innan avfärd. Hann till och med att stanna till vid ett känt hamburgerställe för att äta lite mat innan jag kom fram till Trelleborg och checkade in till färjan.
Färjekön i Trelleborg. Här kom första samtalet från jobbet.
Ångpannan har stannat. Tur att man kan lösa det på telefon. Hoppas att detta inte är något omen att det ska fortsätta på detta viset under resan
Resan ner till Rostock tillbringades på en soffa och jag sov väldigt skönt faktiskt. Vaknade av att dom sa i högtalarna att vi var framme och att det snart var dags att gå ner till bildäck.
Stannade efter 10-talet mil för att kolla Lightningsmaps för ovädersmolnen börjde torna upp sig söderut. Såg att det kom ett enormt åskväder emot mig, men om jag skyndade mig så kanske jag skulle kunna slinka förbi det. Efter några mil till såg det riktigt oroväckande ut och kollade ännu en gång på Lightningsmap och såg att jag kanske skulle klara mig om jag hade tur.
För första gången på alla mina resor så tog jag ett vettigt beslut när det gäller regnställ. Det regnar inte ännu, men det kanske kan börja om jag har otur, tänkte jag. Jag sätter på mig regnstället. Blir det inget kan man alltid ta av det igen.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt på autobahn och sett regnmoln framför mig och tyckt att jag kan vänta till nästa rastplats innan jag beslutar om eventuellt regnställ, för att i nästa ögonblick åka omkring i hällregn och förbanna mig för dumheten att inte ta på mig det i tid. Naturligtvis så är det långt till nästa rastplats och när jag väl kommer dit så är det redan för sent, kläderna är dyblöta och man har gått upp 20 kg i vikt på grund av allt vatten i kläderna.
Regnställ på och sedan vidare. Det kom ett par droppar uppifrån, men det såg faktiskt ut som att jag skulle klara mig. Bring it on, tänkt jag. Här är grabben som är förberedd på allt.
Himlen antog utmaningen och öppnade alla kranar som fanns tillgängliga, och det var många.
Det var första gången jag upplevt att trafiken på autobahn i stort sett stod still. Det var knappt gångfart i alla filer. Inte ens pinlocken i visiret klarade av att hålla bort imman, så jag fick åka med halvöppet visir och försöka hålla koll på framförvarande bils bakljus. Kom jag några meter för långt efter försvann ljuset för att sedan dyka upp igen hastigt om jag gasade på lite och fick släppa på gasen för att se ljusen försvinna igen. Så där höll jag på förbi Hamburg och ett antal mil därefter.
Någonsans mellan Hamburg och Bremen började jag se en ljusning i himlen och när jag närmade Bremen så hade jag blå himmel framför mig.
Det var ändå dags att tanka, så in på en bensinstation och fylla upp hojen och av med regnstället, för att fortsätta resan mot Rotterdam i uppehållsväder.
Trots regn och elände kom jag fram till Rotterdam i god tid så jag passade på att se mig omkring längs kusten i närheten och fick i mig en bit mat i en av restauranterna som finns där längs kusten.
En liten vilopaus efter maten och kolla in hamnen är inte så dumt
Från 1938 och fram till världskriget började så evakuerades över 10000 barn från Tyskland till England. De allra flesta barnen var judar. De åkte med båt från Hoek von Holland till Harwich.
Detta är ett minnesmärke över alla dessa barn.
Resan över till England var som vanligt. Inga nya spännande saker på båten och allt såg likadant ut.
En vända i baren för ett par öl och sedan hoppa till kojs var väl ungefär det jag gjorde. När jag vaknade upp igen var jag i England så det var bara att ta på sig grejerna och gå ner och surra loss hojen för att åka av båten till passkontrollen. En liten skärpning i kontrollen märkte jag. Nu frågar dom både vad man ska göra i England och hur länge man ska vara borta.
Äntligen på väg. Klarblå himmel och lagom temperatur gör att man mår riktigt gott på hojen. Vänstertrafiken kommer jag snabbt in i, men man får tänkta till ibland innan man kommer till korsningar och rondeller.
Första målet på resan, ACE cafe i London. Världens mest berömda biker cafe. För alla som älskar motorcyklar, bilar och Rock n' roll som dom skriver på sin hemsida.
För att komma dit måste jag till andra sidan London och sedan innanför den inre ringvägen. Det var ingen trevlig upplevelse att hantera Londontrafiken så nära centrum det första man gjorde när man kom iland. Men efter ohyggligt många trafikljus, start och stopp så kom jag äntligen fram och kunde avnjuta en god frukost bland alla bikers som var där.
Det var många som kom fram och var förvånade att jag kom ända från Sverige och att jag hade kört så långt själv. Dom blev ännu mer förvånade att jag skulle fortsätta ännu längre efter frukosten. Troligtvis hade de flesta jag pratade med där inte varit utanför London med sina hojar.
Efter frukost och trevligt sällskap tog jag mig en vända inne i lokalerna för att sedan fortsätta min färd. Ännu ett resmål jag kunde stryka från önskelistan.
En liten paus i den härliga solen.
Någon typ av reunion höll på att göras ordning för. Massa stånd sattes upp, stunthojar varmkördes mm.
Nu är man på helig mark
En ACE cafe vespa skulle man kanske ha
Till och med Triumph har byggt en ACE cafe variant. Den vill jag definitivt ha.
Nåväl, ingen rast och ingen ro. Dags för nästa mål på resan. Dags att åka till Cheddar Gorge. Ett ställe jag sneglat på länge att åka till, men alltid har missat.
Det är egentligen bara ett litet berg som sticker upp över landsbygden och genom berget går det en djup ravin där vägen går. Ett stort turistställe som man naturligtvis inte kan missa nu när man är i närheten.
Siktet inställt mot Bristol och när jag börjar närma sig så svänger jag söderut och helt plötsligt är man framme.
Början av Cheddar Gorge
Man kan väl säga att alla parkerade bilar förstörde lite av första intrycket
Det var verkligen bilar precis överallt i början av ravinen och en lång bit in
Satt och muttrade i hjälmen att folk kunde väl för f..n gå in och titta i ravinen. Här är ju perfekt hojväg.
Efter ett tag så tunnade det ut i alla fall så att man kunde titta på naturen utan massa bilar överallt.
Det är verkligen en perfekt hojväg.
Kanske något skymda kurvor ibland :-)
Ännu ett ställe att bocka av. Nu är det dags att styra mot Wales.
Körde via Bristol och över bron där och när jag var på andra sidan så var jag i Wales. Via Newport så kom jag in i Breacon Beacon och det var dags att leta upp en camping.
Fördelen med nationalparkerna i Storbritanien är att det finns väldigt många campingplatser, så att hitta någon var inte svårt. Men först var uppdraget att hitta en affär för lite proviant och lite öl. Det tog inte heller så lång tid att hitta en Lidl och där har dom allt en hojåkare kan behöva vid tältet.
Fortsatte vägen fram och det tog inte så lång stund att hitta en camping som jag tog in på och satte upp tältet medan jag avsmakade den lokala drycken. Den fick godkänt.
Äta lite mat, sitta och filura lite, läsa bok en stund samt dricka lite öl. Vad mer behöver man på en camping egentligen? Jag är nöjd med livet just nu.
Men hemma skriver dom ju att dom har Svenska varor.
Hur ska dom ha det??
Hojen parkerad, tältet uppsatt, maten uppäten, ölen nödtorftigt undangömd så att frugan inte ser att jag dricker öl.
Livet är gott just nu.
Får ju även se till att folk vet vart jag kommer ifrån
Natten var skön, sov som ett barn hela natten. Vet inte om det var avslappningen i att ligga i tältet igen eller ölen som gjorde det.
Dags att ge sig av mot nya mål. Dags att åka till Snowdonia. Men först snurrar jag omkring lite inne i Breacon Beacon och bara njuter. Det är inte konstigt att man hela tiden längtar tillbaka till det här landskapen, det är fantastiskt vackert hela tiden och stoppen blir många för att ta fram kameran och ta massa kort.
Drar mig hela tiden sakta upp mot Snowdonia och rätt som det är så är jag framme.
Åker mot den lilla staden Dolgellau, där jag var tvungen att vända förra gången jag var här. Jag hade för mig att jag hade sett en liten mysig camping i utkanten av stan och efter lite letande så hittade jag den. Kunde ju ha knappat in den i gps:en för att hitta den snabbare, men jag hade inte bråttom och naturen var fantastisk att köra genom.
Campingen var så mysig som jag hade för mig och allt på hela campingen var otroligt välskött. När det visade sig att campingpersonalen var lika trevliga som campingen var välskött bestämde jag mig för att stanna här några dagar och ha campingen som bas.
När tältet var uppsatt och allt var klart tog jag mig en promenad in till stan där jag hittade en lite restaurang där jag intog min middag ihop med en Walesisk öl som faktiskr blev tre till slut.
Älskar att stanna till i de små byarna eller städerna och bara hitta ett ställe att sätta mig ner och kolla in de gamla byggnaderna eller broar mm
Egentligen ett ganska skönt mc väder.
20 grader i luften, inget regn, men väldigt låga moln och dimma emellanåt.
Men det regnar inte i alla fall.
Det är precis att man kan skönja bergen i bakgrunden när man kommer upp på lite höjd.
Men nere i dalarna är det ganska hygglig sikt
Älskar att åka såna här vägar.
Smala vägar med många kurvor och perfekt asfalt
Får finns det en hel del av också.
Man får vara försiktig ibland när man ser massa lamm skutta omkring.
Det är ju synd att säga att dom har något trafikvett
Vägen slingrar sig mellan kullarna hela tiden samtidigt som den går upp och ner. Vilken lycka att köra här
Blinda backkrön finns det gott om, samtidigt kan dom bjuda på en härlig utsikt
Det är ju synd att bygga raka vägar när man kan lägga in lite små krökar här och var
Campingen i Dolgellau.
Här har jag det bra, här stannar jag några dagar.
Fantastiskt trevliga människor som drev campingen.
Frågade värden om han visste vad det skulle bli för väder dagen efter.
Ja, sa han. Jag brukar gå upp på morgonen och ställa mig på trappen och titta ut.
Ser jag bergen på andra sidan dalen, då blir det en härlig dag.
Har molnen kommit in från havet och döljer topparna på bergen kan det finnas risk för regn.
Ser jag inte bergen alls för molnen, då går jag in och lägger mig igen.
Det är Walesisk metrologi det.
Måste bara få berätta om ett av mina många fantastiska möten med människor jag har haft genom åren.
Jag var ute och snurrade i Snowdonia hela dagen. Gps:en hade jag stängt av, jag körde bara dit näsan pekade och där vägarna såg intressanta ut.
På eftermiddagen kändes det som att det var dags att börja dra sig mot campingen igen, jag hade ingen aning om var jag var någonstans eller hur långt bort från campingen jag var.
Stannade till vid ett staket utanför ett jättegammalt hus och skulle starta upp gps:en och ta ut riktningen mot campingen när jag hör en gammal röst säga något. Jag hörde inte riktigt vad rösten sa, men jag kunde uttyda bike i alla fall.
Toppen, tänkte jag. Av alla hus så stannade jag vid ett som innehåller ett stycket gammal grinig gubbe.
Han fortsatte säga något, men jag kunde bara tyda bike hela tiden. Jag ursäktade mig med att jag var från Sverige och tyvärr inte förtod vad han sa. Det visade sig att han hade pratat Walesiska med mig. Han gick fram till sitt garage och öppnade porten och frågade på engelska, do you want to see my bike?
Eftermiddagen var sen, jag hade ingen större lust, men för att vara trevlig så hoppade jag av hojen och gick in i garaget. Där inne stod en gammal BSA av äldre modell.
Den har jag haft sedan den var ny, sa farbrorn
Den har jag och min fru åkt mycket på, sa han. Och vi har varit iväg långt på den också.
Min fru gick bort för två år sedan och nu är jag ensam kvar här på gården, fortsatte han.
Det enda jag har kvar att göra innan jag ska träffa min fru igen är att få den i körbart skick igen.
Titta, sa han och pekade på väggen. Jag har ritat upp hela elschemat så att jag ska komma ihåg hur man kopplar alla el när jag ska sätta ihop den.
Han hade ritat hela elschemat med blyertspenna direkt på väggen.
Vill du komma med in i huset och se på verkstadsböckerna och kartorna från våra resor, frågade han.
Jag som hade bråttom insåg i detta nu att han var en ensam gammal änkeman som bara längtade efter sällskap och att ha någon att prata med en stund. Så bråttom hade jag ju inte, utan jag tackade ja till inbjudan och vi gick in i huset där jag fick en guidad tur och sedan en visning av verkstadshandböcker, fotoalbum och alla inramade bilder på hans fru som fanns i huset.
Sedan tog han fram en gammal kartatlas som man hade i skolan och visade mig var dom hade varit. Dom hade alltså varit i stort sett i hela världen och kört omkring med denna hojen.
Han visade att dom hade varit i Finland och sedan åkt färja över till Stockholm, sedan var det ritat ett rakt streck från Stockholm till Göteborg. Jag pekade lite norr om strecket vid Göteborg och sa att det är där jag bor.
Men då har jag ju nästan varit hemma hos dig, svarade han helt allvarligt.
Jag hade gärna bjudit på en kopp kaffe, sa han men jag har inget hemma. Hemtjänsten kommer inte förrän om några dagar och då har jag kaffe igen.
Det gör inget, svarade jag.. Jag har kaffe ute i packväskan så jag kan bjuda dig på en kopp istället.
Sagt och gjort. Jag hämtade kaffet och satte på stormköket i trädgården och där satt vi och drack kaffe och han berättade om sina resor med sin fru.
Varje gång det kom en eller flera hojar på vägen så frågande han, känner du dom?
Nä, tyvärr inte svarade jag varje gång.
När vi hade fikat klart så tackade han mig för sällskapet och önskade mig en trevlig resa samtidigt tackade jag för gästfriheten och visningen av hojen samt alla berättelser han berättade.
Innan vi sa hej då till varandra så lyckades jag smyga in med min kaffeburk i köket och lämna kvar den där på köksbänken. Hoppas att han hittade den.
Han stog länge vid vägkanten och vinkade efter mig när jag körde därifrån.
Fantastiskt vilka möten man kan råka på när man är ute och åker ensam. Man kan undra om han hade varit lika benägen att ropa in mig om jag hade haft sällskap av flera stycken till.
Jag hoppas att han gör det. Den gamla mannen förtjänar lite sällskap då och då
Älskar att promenera omkring i gamla Engelska byar. Gillar alla dessa gamla stenhusen.
Och alla dessa små gator och gränder
Man kan undra vad som utspelade sig här inne på 1800-talet
En sak som jag gillar att göra i gamla brittiska byar är att gå in och titta på en gammal kyrkogård om det finns någon.
Dom har varit med om så mycket och upplevt krig lite här och var så det är spännande att gå runt och läsa på gravstenarna och fundera på vad folk har upplevt.
I denna byn jag bodde i hade dom en sån kyrkogård och naturligtvis var jag där och tittade. Tyvärr var stora delar av den vanskött och många stenar gick inte att läsa på, men dom var fina ändå. Väldigt många stenar hade också ramlat omkull och det är faktiskt lite ovanligt.
Tillbaka på campingen igen efter en lång dag på hojen
Flaggan på topp, ölen är kall och en makalös solnedgång att sitta och titta på under tiden ölen slinker ner.
Försökte ringa frugan, men det funkade inte.
Denna dagen är tänkt att åka ut till Anglesey och kolla runt på ön lite och naturligtvis hitta staden med världens längsta namn.
Frågan är bara hur man skriver in namnet i gps:en och om den har det inlagt i minnet. Nåväl, det löser sig när jag kommer ditåt. Först ska jag ta mig igenom Snowdonia och sedan ut på ön för att sen försöka hitta stan.
Kom på ett bättre sätt när jag var framme. Google är din vän.
Jättelika skifferbrott syntes lite här och var.
Herre götapetter vad dom har byggt många stenmurar
Man håller ett öga på molnen hela tiden, men jag behövde inte oroa mig. Inget mer regn på denna resan
När det börjar se ut så här blir man lite orolig, men det är bara på topparna som molnen samlar upp sig.
Facinerande hur molnen kan samlas runt bergstopparna och sedan vara nästan klarblå himmel mellan dom.
Som sagt. Många kort blir det.
Fantastiskt att åka nere i dalarna omgiven av berg på bägge sidor.
Stora skifferstenar med märken på så att det inte är någon osäkerhet var man befinner sig finns lite överallt.
Och ibland får man köra upp i bergen också och in i molnen
Rast och vila.
Ibland är det skönt att bara stanna och sätta sig och beundra landkapet
Hittade den!!! Staden med det längsta namnet. Ännu en plats att stryka från the bucket list
Nu var det dags att lämna Snowdonia och Wales för att dra sig lite närmare Harwich. Jag har ju en natt kvar här innan färjan går och den går sent på kvällen, så jag har ingen brådska.
Satt och funderade en stund för att sedan bestämma mig för att ta vägen över Peak District och köra Snake Pass en gång till.
Sagt och gjort. Jag tänkte friköra en stund till i Snowdonia för att sedan knappa in Glossop i gps:en som är starten på Snake Pass när man kommer från detta hållet.
För er som inte känner till Snake Pass och Snake road så samlas massor av hojåkare på ett cafe i Glossop för att köra Snake road till Sheffield och sedan tillbaka igen. Det är en regelrätt racingbana på vissa tider och poliserna är otroligt många längs denna sträckan när det är som värst.
Det är även, sorgligt nog, en av de vägsträckor i England som skördar mest dödliga mc-olyckor.
Så lite lugnt får jag nog ta det. Men först ska jag leta mig ut ur Snowdonia
Letar mig sakta men säkert ut ur Snowdonia.
Det kommer att bli svårt att lämna det här landskapet.
Det är så fina vägar så man har svårt att sluta köra. Man vill bara fortsätta mata på hela tiden.
Det är svårt att hålla ögonen på vägen hela tiden.
Det finns alltid något spännande vid sidan av som man måste titta på också
Det är ju svårt att ignorera sådan här utsikt.
Därnere vill jag bo.
Undrar vad dom ska ha för kåken?
Undrar om dom vill sälja?
Undrar om jag ska åka ner och fråga?
Vägen går runt uppe på toppen av berget, så har man denna utsikten också.
Det är inte lätt att vara hojåkare i Wales
Små byar och hus ligger utspridda lite här och var. Alla lika vackra.
Och när man letar efter något ställe att stanna och fika på så hittar man sådana här ställen.
Ofta markerade med sådana här skifferstenar
På såna här ställen kan jag bli sittande länge och bara längta efter mitt flugfiskespö
Till och med där dom lägger i båtarna markeras med skulpturer
Anledningen till att jag tog denna bilden är att jag undrar vad det är för konstruktion upp i bergen precis över dynan.
Det är ingen bro, för det finns inga vägar eller järnvägar på sidorna.
Vad är det tro?
Såna här infarter till städerna gillar jag
Det har gåt åt en och annan sten till det här bygget
Känns som att dom satsar på vindkraft i den här regionen
I början av Snake Road.
Man kan säga att denna vägen inbjuder till lite mer inspirerad körning
Härligt svepande kurvor, perfekt asfalt, otroliga vyer.
Man är i biker nirvana
Jag får stanna och andas lite. Här är det lätt att farten skruvas upp, men alla mc-poliser gör att man håller sig på mattan
En hel del får gör ju saken extra spännande
Upp i bergen och sedan neråt igen. Det är som att åka på tivoli
Ner i ravinen försvinner vägen och dyker upp på något annat håll.
Lite varningsskyltar finns det, men dom är inte många, för det är ju kurvigt hela tiden
Som sagt. Sista dagen i England. Färjan går inte förrän sent på kvällen så jag har gott om tid på mig att komma till Harwich.
Tänkte att jag skulle köra ut till kusten och siktar in mig på Skegness och därifrån kan jag följa kusten ner mot färjan.
Känns som en alldeles fantasisk plan så den kör vi på. Men först lite körning i Peak District innan jag drar mot kusten.
Hittade en liten camping i den lilla staden Bamford mitt inne i Peak District.
Här kan jag sitta och planera för sista dagen i England
Man märker att bergen börjar bli lägre och lägre. Nu är jag snart ute ur Peak District och nere på slättlandet
Men inte ännu. Några berg till har jag att köra upp för
Och några kurvor till att köra
Och en paus till att ta
Några kort till finns alltid plats för i kameran när man hittar lite häftiga bergsformationer
Hittade till och med lite grusväg att köra. Häftigt.
ABS och antispinn OFF
Check
Skegness var en typisk Engelsk semesterstad som det finns många av längs kusten.
Strand, tivoli, försäljningsstånd och en otroligt massa spelarkader.
Detta är definitivt inget för mig så efter lite mat skyndade jag mig ut ur staden igen
Inte riktigt min typ av ställe, så jag drar härifrån
Kan ju inte påstå att utsikten från stranden var så där fantastisk heller
Men parkeringplatsen gillar jag.
Varför har vi inte sån hemma?
Nu är jag nere i jordbruksmarkerna.
Helt annan typ av natur och helt andra typer av djur
Platt platt platt platt platt platt platt
Jag vill tilbaka till Wales
På båten tillbaka från England hade jag sällskap av lite hojbröder och systrar.
Blev lite tjat i baren innan läggdags.
Väl tillbaka i Rotterdam var det bara att ställa in sig på transport av hoj på autobahn.
När jag började köra tyckte jag att gps:en tog mig på vägar jag inte kände igen, jag har ju kört här ett antal gånger. Nåväl tänkte jag, gps:en är nyuppdaterad så den har väl hittat lite nya vägar att åka ut ur stan och vidare mot Tyskland. Men vi snurrade omkring mer och mer och detta kändes helmysko. Nu hade jag snart snurrat omkring i Rotterdam i 45 min och knappt kommit någonvart. Stannade till en stund och kollade gps:en då jag insåg att jag hade glömt ändra inställningarna på den. Den stog fortfarande på undvik motorvägar och undvik betalvägar.
Efter denna fadäsen så gick det bättre.
När jag kom till Bremen ungefär såg jag att jag hade gott om tid igen så nu slog jag om gps:en till undvik motorvägar och körde lite mindre vägar upp till Rostock.
Efter färjan från Rostock var det bara ett litet skutt på 35 mil och sedan var jag hemma hos hustrun igen lagom för att äta en lite senare frukost.
Sverige i gryningen
Vackert
Äntligen var det dags för att ge sig av på mc semester igen. Två års väntan är över för att få komma utomlands igen.
En liten kort resa var planerad, för jag hade inte så mycket tid på mig och jag hade lovat hemma att jag skulle vara tillbaka innan midsommarafton.
Planen är att åka ner till norra Tjeckien och åka småvägarna där i norra delen av landet upp mot Polen, för att sedan fortsätta färden söderut i gränsområdet mellan Tjeckien och Tyskland.
Rutten i gps:en var inlagd sen länge, först färjan från Trelleborg till Rostock, efter att ha kommit i land i Tyskland kör jag autobahn ner till Berlin. Jag har ju alltid undvikit större städer när jag är ute och åker, men jag har åkt förbi Berlin så många gånger att jag nu bestämt mig för att åka in och titta på Branderburer Tor innan jag fortsätter färden mot Tjeckien.
Som vanligt var jag ute i god tid så jag fick sitta och vänta på färjan i två timmar innan det var dags att åka ombord. Nu gjorde detta inte så mycket då det var ganska många hojåkare som skulle med samma båt så det fanns många att prata med.
En del hade varit iväg på sin semester och en del, som jag var på väg att starta sin semester så det blev många intressanta samtal under tiden vi väntade på att få åka ombord på båten.
Klockan 22.30 avgick båten i tid så det var bara att gå och lägga sig för båten skulle vara framme kl 6.00 i Tyskland.
Tiden går fort när man sover och när dom ropade för väckninig så var vi framme och snart satt jag på hojen på väg mot nya mål.
Eftersom det var söndag morgon så var det nästan tomt på autobahn och farten skruvades upp litegrann när jag fick uppleva något jag aldrig upplevt på autobahn förut. Rådjur hoppade fram från fältet jämte och upp på vägen framför mig, dom var inte så nära att det var någon risk att jag skulle köra på dom, men jag fick testa bromsarna ordentligt innan dom vände om och sprang tillbaka dit dom kom ifrån.
Efter denna upplevelsen så tog jag det lite lugnare på färden mot Berlin.
Första rasten på resan.
Stannar alltid i Susedalen rastplats när jag åker söderut. Lagom sträcka att åka för att sedan kolla
så att allt sitter fast som det ska.
Första färjekön på två år.
Tänk att man kan längta till att få sitta i en kö.
Men detta har jag verkligen väntat på, att få åka iväg ut i europa igen.
Första stoppet var som sagt Berlin. När jag letade mig fram längs gatorna in mot centrum så blev det varmare och varmare. Snart stod tempmätaren på 37 grader och det blev varmt innanför stället.
Ju närmare jag kom Brandenburger Tor, ju mer poliser noterade jag. Snart så stod det tre bilar och 6 poliser i varje gatuhörn.
Senare fick jag veta att det pågick både ett EU toppmöte och ett Natomöte i Berlin.
Eftersom jag inte visste detta då, fortsatte jag glatt framåt mot mitt mål. När jag kommer fram till Unten den Linden som leder fram till Brandenburger Tor var den avstängd för all trafik, fotgängare fick gå på promenadgatan mellan vägarna tydligen.
Det är ju inte för inte jag kör en Africa Twin så det var bara att köra upp för trottoarkanten och in på gågatan, sedan skickligt manövrera sig mellan alla matställen och promenerande folk.
Enligt gps:en så skulle jag parkera framför Hotell Adlon Kempinski för att promenera runt lite.
När jag kom fram mot hotellet så trodde jag nästan att jag kommit in i en amerikansk actionfilm eller nåt. Fram emot mig kommer ett antal killar i svarta kostymer, vita skjortor, solglasögon och öronsnäckor med ena handen innanför kavajen. Först då noterade jag alla amerikanska flaggor på hotellet samt alla flotta limousiner framför ingången.
-You can't stay or go here sa den ena med en väldigt amerikansk och auktoritär röst, samtidigt som han pratade med kavajslaget.
-But my gps told me to go here, svarade jag med en inte allt för kaxig stämma. (Fyndigt svar va?)
-Move, svarade han kort och nickade bortåt med huvudet.
Snabbt pilade jag iväg, inte i närheten av poliserna som hade sett mig åka på gångvägen utan ut en annan tvärgata.
Nu fick det vara nog med spänning och värme, jag körde planlöst ett par kvarter och lät gps:en räkna om rutten för att ta mig ut ur stan. Jag skulle kollat på Checkpoint Charlie också men vem vet vad som väntar där. Nä, glöm det.
Jag tycker att jag borde fått beröm, jag hittade ju en svag punkt i deras bevakning. Istället blir man bortkörd.
Nä, mot Tjeckien istället.
Knappt en människa på Brandenburger Tor.
Dom som var ute och gick fick bara gå i mitten.
Dom enda fordonen var ett varubud och massa polisbilar.
Och så jag.
Var lite för varmt för att åka omkring i en storstad.
Ännu svettigare blev jag ju efter mötet med amerikanarna.
Väl ute ur Berlin så åkte jag småvägar mot Tjeckien. Hade siktet inställt på Pirna för att sedan fortsätta ner mot Bad Schandau.
Väl där skulle jag leta upp campingen jag lagt in i gps:en, slå upp tältet, dricka en öl, sätta på lite mat och sedan njuta av kvällen.
Det blev i lite omvänd ordning, när jag väl kom fram i värmen så tog jag två snabba öl innan tältet kom upp, men sedan njöt jag av maten och av kvällen samtidigt som jag fick ner några öl till.
Planen för morgondagen var att låta tältet sitta uppe ett dygn till på campingen för attåka in i Tjeckien och snurra runt i bergsområdet i norra delen av landet.
Efter det var det ju bara att komma tillbaka till ett redan uppsatt tält för att sova en natt till och sedan åka söderut.
Innan jag åker upp mot campingen sitter jag en stund och kollar in alla båtar som åker på Elbe
Tältet är uppe, flaggan hänger där den ska.
Jag tältar mellan två bäckar, så det är bäst att man ligger still inatt.
Ena sidan är ju gott om plats på, men på andra sidan ligger jag bara någon decimeter från bäcken.
Men den var perfekt att ha för att kyla ölen.
Det är inte alla som har en gammal spårvagn som granne.
Som tur var så gick den bara på dagtid.
Men spåren gick i vägen.
Rätt som det var så mötte man en spårvagn när man kom körande.
På väg in i Tjeckien. Man får lite öststatsvibbar när man passerar gränsen.
Kortet taget från den Tjeckiska sidan.
Dags för Tjeckien.
Hojen är tankad, vattenflaskor är med. Campinggrejerna är kvar på campingen så idag åker jag lätt.
Sitta en stund och se ut över Elba är en bra start på dagen samtidigt som jag åt frukost.
Efter gränsen kommer man till första staden i landet, Hrensko, det första man ser efter gränsen är ett par taxfreebutiker. Hit åker Tyskarna för att köpa alkohol och tobak. Det var otroligt billigt, men sådant hann jag inte med nu.
Det andra som möter dig är en otrolig mängd butiker, alla ägda av kineser som säljer trädgårdsfigurer, flätade korgar och en massa krimskrams. Skulle du råka stanna utanför en butik kommer en kines utspringandes och vill ha en euro i parkeringsavgift.
Detta är ett ställe jag verkligen vill undvika så det var bara att gasa på genom stan, till macken för att tanka billig Tjeckisk bensin och sedan bege sig upp i skogen.
Området häromkring heter, på den Tyska sidan Sachiska schweiz och man får verkligen alpvibbar när man åker omkring här.
På den Tjeckiska sidan heter området något helt annat, men det går inte att uttala, men det är samma otroligt vackra natur.
Dom goa vägarna börjar med en gång.
Åker från Hrensko mot Jetrichovice och fortsatte sedan mot Chribska på små små vägar med fantastisk natur.
För att inte nämna vägarna i detta området.
Ibland stöter man på sådana här grottformationer i bergen
Vissa av grottorna var väldigt djupa och slingrade sig in i berget.
Perfekt ställe att laga lite lunch på.
Kokt wienerkorv och bröd.
Ibland stöter jag på en liten sjö, men det finns inte så många här i området vad jag kunde se
Vägen går vidare genom Cesky Dub och till Jilemnice där jag vänder lite norrut för att sedan ta mig tillbaka
Det är inte lätt att både kolla på den smala vägen och även titta på den fantastiska naturen
Det gäller att ta det lugnt så att man hinner se allt.
Så ska man ju ha kolll på alla kurvor också
Färgerna är fantastiska i området trots att det är väldigt torrt i naturen
Det finns gott om platser att parkera och pusta ut en stund och ta lite vatten
De flesta vägarna jag kört på hitills har haft väldigt bra asfalt, men jag vet från förra gången jag var här att det kan ändra sig väldigt snabbt så man får inte ta något för givet.
Ibland blir man alldeles mållös över alla färger i naturen här
För att nästa stund åka genom fnösketorra skogar
På en av de få raksträckorna hade dom satt upp denna skylten.
Det är ju inte annat än kurvor
Helt plötsligt så var jag i Polen.
Det hade jag inte räknat med, men det är bara att fortsätta framåt
Det är nackdelen när man har gps men ingen öronsnäcka. Man hör inte kommandona när man ska svänga utan man får hålla ögonen på gps:en hela tiden. Jag gillar inte att ha öronsnäckor i när jag kör för jag vill kunna höra omgivningen. Här har jag missat en sväng någonstans och hamnat i Polen tidigare än beräknat. Nu gör ju inte detta något, det är bara att fortsätta framåt så räknar gps:en om rutten. Denna gången räknade den dock lite fel eller rättare sagt den har inte fått med en väguppdatering trots att jag uppdaterade den samma dag som jag åkte.
Enligt gps:en så ska jag köra vägen jag är på i 8 km för att sedan ta vänster i den korsningen som kommer då.
När jag kört 7,9 km stöter jag på en motorväg som inte finns med i gps:en, korsningen jag skulle till är spårlöst försvunnen.
Nåväl, till vänster går en grus/sandväg parallelt med motorvägen. Kör jag den så räknar gps;en om rutten och allt är frid o fröjd.
Grus/sandvägen är så där lagom lös så man måste hålla på gasen för att framhjulet inte skulle gräva ner sig. .
Bestämde mig för att här får man köra lugnt så att inget händer, men vägen gick spikrakt så långt jag kunde se och inga hinder fanns det. Det var helt platt så jag såg hur långt som helst.
Som jag bestämt så körde jag lugnt ut på vägen, men sen så blev det långtråkigt så det gick fortare och fortare och sedan tänkte jag att här borde man kunna köra om bilarna på motorvägen.
Sagt o gjort Africa twinnen fick kugga ner två steg och gasrullen vreds i botten och så for vi iväg. Lyckades faktiskt ta mig förbi ett par bilar när jag såg en liten förändring i vägen.
Dom hade grävt ner en trumma under motorvägen men på den grusvägen jag åkte hade dom valt att gräva ut en kanal med sluttande sidor så bilar kunde ta sig över så helt plötsligt försvann marken och jag befann mig i luften, landade nere i svackan utan problem, men sen skulle jag upp för den igen. Där blev det lite spännande för där blev vi verkligen airborn jag och min hoj. Hann tänka att nu måste jag väl landa snart innan jag verkligen landade. Nu blev det inget högt hopp men av hastigheten blev det långt, Inte en aning om hur långt men det var rekord för mig på en stor adventurehoj. När jag väl landade så insåg jag att jag måste ta det lugnare och med bilarnas uppmuntande tutande så bromsade jag lite och körde i ett vettigare tempo.
(Detta var hur jag upplevde det. Det kanske inte alls var så långt, men jag vill tro det.)
Under tiden hade gps:en iallafall hunnit räkna om rutten och hade nya förslag på gång. Nu var den ju inställd på att inte undvika grusvägar så den visade in mig på en annan grusväg som bara blev mindre och mindre för att till slut bli två knappt skönjbara hjulspår. Glatt körde jag vidare och började närma mig bebyggelse. Tyvärr så lotsade den in mig mot en trädgård som gps:en inte visste om att den fanns. Nåväl, det såg ut som att trädgården inte hade något staket men en häck fanns runt om den fast med ett litet hål där jag kunde köra genom.
Väl genom häcken hamnade jag på baksidan av en tomt där det pågick en Polsk groggfest. Där satt ett antal Polacker med vodkaflaskan i ena handen och cocacolaflaskan i andra och stumt kollade när en Africa Twin helt plötsligt kom genom häcken, över gräsmattan och vidare jämte garaget och ut på gatan. Tyvärr svängde jag åt fel håll när jag kom ut på gatan och upptäckte att jag hamnat på en återvändsgata. Det var bara att vända för att åka förbi trädgården jag kom genom en gång till.
Så dags hade en del faktiskt kommit på fötter och stod och hejade på mig när jag köre förbi.
Resten av dagen gick faktiskt utan några mer incidenter.
Efter äventyret i Polen fick jag stanna en stund och pusta.
Efter dagens äventyr var jag tillbaka på campingen och tog en välbehövlig dusch.
Sedan gick jag iväg till restauranten för mat och öl samt lite tjöt med andra som satt där.
Tillbaka vid tältet justerade jag morgondagens rutt i gps:en utifrån de tipsen jag hade fått av middagssällskapet.
Nu var det dag att ställa in siktet söderut och åka i gränsområdet mellan Tjeckien och Tyskland, mest inne i Tjeckien.
Vädret såg lovande ut för morgondagen, hojen gick som en dröm. Detta kommer att bli bra.
På morgonen packade jag ihop mina grejer och åkte iväg. Efter ett kort stopp på Lidl för inköp av frukostbröd, pålägg och juice så for jag iväg för att leta efter en bra plats att äta frukost.
Färden var planerad att gå via Dubi och Litvinov i Tjeckien och fortsätta söderut längs gränsen.
Fantastiskt fint även åt detta hållet
Mycket rovfågel här uppe i bergen
Enorma ängar här uppe som aldrig verkar ta slut även om denna gör det.
På vissa gick det grusvägar så att man kunde gena lite
Och så kommer man ut på vägen igen och fortsätter
Man pendlar hela tiden mellan bergslandskap, skogar och ängsmark
När man åker genom dom stora skogsområdena här, speciellt i Tjeckien så är vägarna spikraka under långa sträckor.
När jag kom körande på en sån sträcka hade jag lagt i farthållaren och satt o drömde mig bort en stund. Tyckte att jag såg, innan jag körde ner i en liten svacka att jag hade skog rakt framför mig. När jag kom upp ur svackan såg jag att vägen tog slut en kort bit framför. Efter en kort reaktionstid var det bara att bromsa med allt jag hade och fick stopp på hojen med framhjulet inne i skogen. Tack Hondas ABS för att du fungerar.
Vägen svängde nästan 180 grader, inte en varningsskylt eller något annat som varnade om en skarp kurva. Tur att man, trots att man drömmer sig bort lite har förståndet att hålla koll framåt och reagerar på förändringar i naturen.
Det var bara att ta ett litet kort varv i skogen så jag kom upp på vägen igen och fortsätta.
Många skidanläggningar här uppe i bergen men knappt någon verkade ha öppet på sommaren
Det bara fortsätter och fortsätter
Älskar min Africa Twin
Den ser både maffig och arg ut på samma gång
Ibland åker man ner i dalarna och genom någon liten mysig by.
Sen fortsätter man uppåt igen och tränar lite kurvteknik
Oftast har man en fantastisk utsikt
Ibland så kryper skogen på mig från något håll eller bägge och så kan man köra i skuggan en stund
Så är man ute bland fälten igen efter en stund
Framme i Oelsnitz Vogtland och campingen där.
Ett par goa öl passade bra efter denna dagen.
På plats på campingen.
Här träffade jag en äldre tysk farbror som var på cykelsemester. Han pratade inget annat än tyska som jag inte kan ett ord av men vi pratade på under hela kvällen och hade trevligt. Tänk vad ett par öl kan göra när man träffar nya människor.
Tidig morgon.
Idag ska jag med kvällsfärjan, men jag har gott om tid på mig så det blir småvägar upp genom Tyskland.
Körde på mindre vägar i lugn och ro och njöt av livet.
Små byar passerades hela tiden
Denna delen av Tyskland var ganska platt och det var jordbruk på bägge sidorna av vägen nästan hela tiden.
Ibland passerar jag små fnösketorra skogar. Det kan inte ha kommit mycket regn i detta området.
Jag fick för mig att jag ville testa en annan väg än den gps:en föreslog, så jag skrev in vart jag ville åka och talade om att den inte behöver undvika grusvägar.
Genast dirigerade den in mig på en grusväg över ett fält och in i en skog. På fältet var vägen bra men i skogen blev det bara två hjulspår som även dom blev mindre och mindre.
En egenhet min gps har är att den slarvar lite med avstånden. Oftast visar den rätt och räknar ner från 100 m och minskar med 10 m fram till korsningen. Ibland gör den som den gjorde nu. Den talade om att det var 100 m kvar till ett t-kors för att sedan tala om att nu är det 20 m kvar. Vägen som korsade oss var två hjulspår från någon större skogsmaskin, med andra väldigt djupa spår. Jag fick stopp på hojen i tid, men tyvärr så stod framhjulet i ena spåret och bakhjulet i det andra samtidigt som hojen hängde på mittremsan och dinglade.
Jag hade ju inte planerat för någon mer avancerad offroadkörning denna resa så några större verktyg hade jag inte med mig. Jag ställde hojen där den var, något stöd behövde den inte den stog bra för sig själv. Fick tag i lite grenar som jag kunde hacka bort lite jord med för att sedan stå jämte hojen och försöka vagga upp den ur hjulspåren. Lite för mycket gas och den grävde ner sig djupare. Till slut så kom jag iallafall upp ur spåren och då uppkom nästa problem. Jag stog inne i en väldigt tät granplantering och kunde ju inte backa ur den igen för då hade jag hamnat i hjulspåren igen.
Nåväl, det var bara att ta sikte jämte granarna och försöka köra en halvcirkel så att jag kom upp på spåren igen samtidigt som jag hoppades att det inte skulle finnas några gropar i marken för jag såg ju ingenting med alla grenar i ansiktet.
Till slut kom jag upp på spåret och ut på en asfaltsväg och fortsatte färden.
När jag kom fram till nästa by, svettig och eländig så blev jag så innerligt trött på tyska småvägar, tyska byar och städer,
30-sträckor, trafikljus, fartkameror överallt, temperatur över 30 grader och poliser med laser att jag valde att snabbast möjligt ta mig ut på autobahn igen för att få lite hastighet och lite svalka. Så sista 10 milen blev på autobahn.
När himlen ser ut så här och det är över 30 grader i skuggan då vill man inte sitta fast med en stor adventurehoj i skogen.
När jag kom fram till Rostock så blev det ett obligatoriskt stopp i Bordershop för att fylla upp packväskorna igen.
Efter det hann jag med att åka in till stan och hitta ett matställe och käka lite för att sedan åka till färjan.
Ännu en färjekö.
Jag skulle ta nattfärjan till Trelleborg så jag hade några timmar att slå ihjäl.
Färjan skulle gå kl 23.00 med incheckning från kl 21.30. Klockan 20.00 ca kom det upp på displayen "delayed", inget mer.
Alla undrade vad som pågick men incheckningarna med TT-Line är ju med automater så ingen personal finns på plats.
Nåväl, det löser sig alltid. Vi var ett gott gäng mc-folk där från flera länder så vi började som alltid mc-folk gör, bilda en grupp och diskutera hojar, resmål mm. Vi hade ganska trevligt där på asfalten. En av dom hade varit borta på TT-lines kontor och fått tag på någon som visste att färjan var försenad och incheckningen skulle öppna kl 23.30 med avgång kl 01.30
Nåja, det är inget att hetsa upp sig för. Färjan kommer inte fortare för det men vi var lite tjuriga för att det inte kom någon information till alla som köade så vi fick gå runt och berätta för alla som satt och väntade.
När det var gjort och vi var samlade igen sa ett Engelskt par som var fantastiskt roliga att dom skulle till några Svenska vänner och fira midsommar.
- Det skulle vara så roligt om jag både kunde sjunga och dansa "the frogdance" sa hon till mig. Det skulle knäcka våra kompisar när vi firar midsommar.
- Då fixar vi det, sa jag. Vi har ju tid på oss.
Att dels lära henne den Svenska texten och sedan översätta den, för hon ville ju veta vad den betydde också, var en utmaning, men dom flesta som stog och lyssnade hängde på och försökte.
Att höra Engelsmän, Tyskar, Italienare och Österrikare sjunga Små grodorna på Svenska var en upplevelse som jag inte kommer att glömma på många år.
Sen gick vi över till dansen, där en hoj fick vara midsommarstång och ett gäng galna mc-folk i mc ställ börjar dansa och sjunga Små grodorna var en syn som för alltid har fastnat på näthinnan.
Det var nog fler som undrade vad som pågick för bilar började tömmas och publiken blev större och större samtidigt som alla filmade med telefonerna. Hamnar inte detta på youtube så är det ett mirakel. Hoppas inte det.
Efter lite övning där alla bröt ihop fullständigt så avslutade vi träningen av det Svenska midsommarfirandet.
Hoppas att det gick bra för dom på midsommar.
Jag fick iallafall en inbjudan att jag alltid var välkommen hem till dom i södra England när jag kommer över dit. Det får jag se till att göra för roligare personer har jag knappast träffat.
Till slut öppnade incheckningen och först i kön stog ett Tyskt par som var särbos och hade varsin hoj. Tjejen knappade in bokningsnumret och åkte in, när det var killens tur så såg jag att han knappade in bokningsnumret flera gånger, men grinden öppnade sig inte. Efter en stund gick jag och några andra fram och kollade om vi kunde hjälpa till. Vi såg att han gjorde rätt, men inget hände.
Efter ett antal misslyckade försök där det bara stog "ogiltigt nummer" så vände stackarn på pappret och upptäckte att han hade bokat in sig på Stena Line fast vi andra skulle åka TT-line.
Den färjan går 30 min innan vår och incheckningen hade stängt, men båten låg kvar ännu.
Dom hade bokat sina biljetter separat och trott att dom hade bokat samma båt.
Hoppas han kommer med, sa tjejen. För han har tältet och min sovsäck på sin hoj.
Till slut kom färjan och vi kunde åka ombord och snabbt komma upp för att lägga sig och sova en stund.
På morgonen tog vi ett allt för snabbt farväl av varandra och fortsatte åt respektive håll.
Incheckning kl 23.30 bara för att köra 200 m och sedan ställa sig och vänta 1 ½ timme igen
Någonstans där framme ligger Sverige
Båten körde in mycket tid under natten så vi kom till Sverige på nästan utsatt tid.
Eftersom klockan skulle vara runt 8.00 när jag passerar Lomma så tänkte jag åka in till några branchkollegor på Packdesign och se om dom hade något kaffe på. Det hade dom och pratiga var vi också så jag kom inte från Lomma förrän klockan började närma sig 10.30
Bäst att ringa till hustrun och meddela att det hade blivit en liten försening och hemkomsten är lite senare än planerad.
Autobahntempot satt kvar i hojen så färden upp till Alingsås gick snabbt och smidigt och sen var denna resan slut
Ett litet stopp efter Hallandsåsen fick det bli.
Norra Tjeckien är ett fantasiskt fint land med en vacker natur. Vägkvaliteten skiftar ganska ordentligt från slät fin asfalt till hur många gånger kan man lappa en väg egentligen? Alla skyltar är på Tjeckiska, inget är anpassat för utländska turister och väldigt få Tjecker prata Engelska, men det löser sig ändå för dom är väldigt vänliga och hjälpsamma. Iallafall dom jag har träffat på.
Ni som funderar på att åka dit, tveka inte. Det kommer att bli en upplevelse om ni bara håller er ifrån de stora motorvägarna och letar er in på dom små vägarna som går igenom de små byarna.
Nu blev jag sugen på att åka dit igen.
Att åka på mina resor själv är ett av dom bästa besluten jag gjort, men det gäller att ha en positiv inställning och att bjuda på sig själv så kommer man att träffa så många olika människor från olika delar av världen som man antagligen inte kommer att träffa när man åker i ett stort sällskap.
Men det är ju bara vad jag tycker, ni andra gör ju precis som ni tycker och är bekväma med. Ni kommer säkert att ha lika roligt som mig, men på ett annat sätt.
Nu är det dags att börja fundera på resan i augusti. Vart vill jag åka, vad vill jag se?
Ska det vara så hiskeligt varmt nere i södra europa är jag inte säker på att jag vill vara där, men vart ska jag åka istället?
Det är ganska angemäna problem jag har och har jag inte större problem än detta så har jag ett ganska bra liv.